Amourens Redoxreaktion
Serverad livet på ett silverfat
Men trots det faller jag ner på knä och kysser
Jag slukar allt tillsammans med min stolthet
Med en ovilja bedjar jag för andras självcentrering
Små ord har etsat sig fast
Och slitit sönder min själ och mitt sensitiva skal
Men likt förbannat så följer jag
Repetitionens spår I samma mönster
Och vid börjans slut väntar en förhoppning
Och jag ger allt för att hasa mig upp till brantens topp
Men där står dem igen
Dryga och med kallhjärtade leenden
De dömer ut mig, de förkastar mig
De tvingar mig in I det låsta kretsloppet
Och de njuter när de ser min akilleshäl blottas igen
Utmattningen går tyst I min eufori
Och den energi som finns omvandlas sakta till antipati
Jag bär på den vekhet som sätter ett pris på allt
Som jag någonsin har hållit kärt
Där ytliga yttranden och förpliktelser
Har lett till svek och vita lögner
Jag ber om ursäkt för min förtvivlan
För det tomrum jag upplever
Hör min förlåtelse, låt det sjunka in
Hylla mig som den uppoffrande idiot jag är
Jag ber er inte om eran tröst
Inte heller om er sympati
Som en vanlig/tråkig höstdag
Vill min verklighet glömmas bort
Varför ge när man förföljs av hotande egenkärlek?
Varför visa när man möts av ett förkrossande?
Varför känna när jag blockeras av emotionella spärrar?
Varför hämmas jag av samma sagolika omständigheter igen, och igen och igen?
Jag vill undgå denna känsla av defekt otillräcklighet
Min ork är snart tröstlös
Den klaraste givmildheten bygger upp min intention
Med den enda strävan att en dag få känna äkta kärlek
Sträck ut din hand och låt mig få älska innan mina andetag saknar rymd
Vinn tillbaka din självkänsla genom mig när du känner att du begravs I mitt hjärta
Våga släpp taget och sov lugnt mot mitt bröst, tyngdlöst och utan tvekan
Snälla, snälla låt mig ge dig allt, först då kan jag börja leva
Reacción Redox del Amor
Servido la vida en bandeja de plata
Pero a pesar de eso, caigo de rodillas y beso
Devoro todo junto con mi orgullo
Con renuencia ruego por la auto-centración de los demás
Pequeñas palabras se han grabado
Y han destrozado mi alma y mi caparazón sensitivo
Pero de todos modos sigo
Los rastros de la repetición en el mismo patrón
Y al final del comienzo espera una esperanza
Y doy todo para arrastrarme hasta la cima de la pendiente
Pero ahí están ellos de nuevo
Arrogantes y con sonrisas frías
Me juzgan, me rechazan
Me obligan al ciclo cerrado
Y disfrutan cuando ven mi talón de Aquiles expuesto de nuevo
La fatiga va en silencio en mi euforia
Y la energía que queda se convierte lentamente en antipatía
Cargo con la debilidad que cobra un precio por todo
Lo que alguna vez he apreciado
Donde expresiones superficiales y compromisos
Han llevado a traiciones y mentiras blancas
Pido disculpas por mi desesperación
Por el vacío que experimento
Escucha mi perdón, déjalo hundirse
Alábame como el idiota sacrificado que soy
No les pido su consuelo
Ni tampoco su simpatía
Como un día de otoño común/aburrido
Quiero que mi realidad sea olvidada
¿Por qué dar cuando se es perseguido por la auto-admiración amenazante?
¿Por qué mostrar cuando se enfrenta a una aplastante?
¿Por qué sentir cuando estoy bloqueado por barreras emocionales?
¿Por qué me veo limitado por las mismas circunstancias mágicas una y otra vez?
Quiero evitar esta sensación de defecto e insuficiencia
Mi fuerza pronto es desesperada
La generosidad más clara construye mi intención
Con el único objetivo de algún día sentir amor verdadero
Extiende tu mano y déjame amar antes de que mis respiraciones se queden sin espacio
Recupera tu autoestima a través de mí cuando sientas que te estás hundiendo en mi corazón
Atrévete a soltar y duerme tranquilamente en mi pecho, sin peso y sin dudas
Por favor, por favor, déjame darte todo, solo entonces podré empezar a vivir