Vem Ser Ett Barn
Konsten att överleva fick jag lära när jag var sju.
Jag var den enda vän jag hade, likadant då som nu.
Och när jag skapade min drömvärld, i mitt rum, hördes röster där nedifrån
fulla av hat och hån.
Min mammas gnat, min pappas arrogans
Som om jag inte fanns
Vem ser ett barn med ambitioner när han tycks trög och stum?,
när hans föräldrar ser en främling, ointressant o dum.
Vem ser ett barn som låser in sig? som blir sjuk av allt väsen där utanför,
vet att han bara stör.
Som aldrig ber om nåt för egen del, allt han gör är ju fel.
När jag var tio flydde min far, utan ett ord till oss som blev kvar.
Han hade visat klart att jag inte dög, jag var en mes och troligen bög.
Jag trodde hans sorti skulle dra, mig och min mor närmre varandra.
Hon fick ett samtal redan då samma kväll.
Sen blev hon var mans egendom, och hennes säng var aldrig tom.
Jag stängde dörr'n och ögonen, men jag fick höra samma gamla ljud igen.
Jag tog den breda lätta vägen utan att känna skam,
med min talang och med min hunger tog jag mig enkelt fram.
Vem ser ett barn som saknar vapen?,
utan värn står han kvar allt till sist i kön, likgiltighet hans lön.
Mina triumfer fick hon aldrig se,
varför skulle jag be?
Vem ser ett barn som inte orkar slita sig loss till slut?
Det var min dröm min heta önskan att hitta vägen ut.
Känner hon aldrig nånsin saknad?, eller sorg känner hon att det finns ett band
bara nån gång ibland.
Jag skulle aldrig våga ringa hem,
tänk om hon säger vem.
Viens Être Un Enfant
L'art de survivre, j'ai appris ça à sept ans.
J'étais le seul ami que j'avais, comme à l'époque, comme maintenant.
Et quand je créais mon monde de rêve, dans ma chambre, j'entendais des voix d'en bas
pleines de haine et de mépris.
Les reproches de ma mère, l'arrogance de mon père
Comme si je n'existais pas.
Qui voit un enfant avec des ambitions quand il semble lent et muet ?,
quand ses parents voient un étranger, inintéressant et con.
Qui voit un enfant qui s'enferme ? qui devient malade de tout ce bruit dehors,
sachant qu'il dérange.
Qui ne demande jamais rien pour lui-même, tout ce qu'il fait est mal.
Quand j'avais dix ans, mon père est parti, sans un mot pour nous qui restions.
Il avait clairement montré que je n'étais pas à la hauteur, j'étais un lâche et probablement pédé.
Je pensais que son départ nous rapprocherait, ma mère et moi.
Elle a reçu un appel déjà ce soir-là.
Puis elle est devenue la propriété de tout le monde, et son lit n'était jamais vide.
J'ai fermé la porte et les yeux, mais j'ai entendu les mêmes vieux bruits encore.
J'ai pris le chemin large et facile sans ressentir de honte,
avec mon talent et ma faim, je me suis frayé un chemin.
Qui voit un enfant qui n'a pas d'armes ?,
sans protection, il reste là, à la fin dans la file, l'indifférence sa récompense.
Mes triomphes, elle ne les a jamais vus,
pourquoi devrais-je demander ?
Qui voit un enfant qui n'arrive pas à se libérer enfin ?
C'était mon rêve, mon ardente envie de trouver le chemin de sortie.
Elle ne ressent jamais de manque ?, ou de tristesse, elle sent qu'il y a un lien
juste de temps en temps.
Je n'oserais jamais appeler chez moi,
et si elle dit qui ?.