Meningslösheten
Pressade mot den fuktiga stenen
Tillsammans vi bilder ett sällsamt sken
Vårt sekret i strängar vajande
Våra armar våra ben
Och när jag slutligen frossat klart
Och äntligen kan födas fri
Äntligen kan födas fri
Med hunger till märgen ska vi älska
Utan att förnimma meningslösheten däruti
Förnimma meningslösheten däruti
Och när jag blir svag
Sakta tunar jag bort och ser
Dina ägg som klamrar till fuktig väga
Och när vi slutligen frossat klart
Och äntligen kan födas fria
Med hunger till märgen ska vi älska
(Utan att) förnimma meningslösheten däruti
La falta de sentido
Presionado contra la piedra húmeda
Juntos nos imaginamos un extraño resplandor
Nuestras secreciones en cuerdas balanceándose
Nuestros brazos nuestras piernas
Y cuando finalmente me deleité claramente
Y finalmente puede nacer libre
Finalmente puede nacer libre
Con hambre hasta la médula amaremos
Sin sentir la falta de sentido en ella
Detectando la falta de sentido en ella
Y cuando me debilite
Poco a poco me adelgazar y ver
Tus huevos se aferran a la humedad pesan
Y cuando finalmente nos deleitamos claramente
Y finalmente puede nacer libre
Con hambre hasta la médula amaremos
(Sin eso) sentir la falta de sentido en ella