Fritiof Och Carmensita
I Samborombon, en liten by förutan gata
den ligger inte långt från Rio de la Plata,
nästan i kanten av den blåa Atlanten
och med Pampas bakom sig många hundra gröna mil,
dit kom jag ridande en afton i april
för jag ville dansa tango.
Dragspel, fiol och mandolin
hördes från krogen och i salen steg jag in,
där på bänken i mantilj och med en ros vid sin barm
satt den bedårande lilla Carmencita.
Mamman, värdinnan, satt ivrån,
hon tog mitt ridspö, min pistol och min manton.
jag bjöd upp och carmensita sa:
-Si, gracias, señor, vamos a bailar este tango!
-Carmencita, lilla vän,
håller du utav mig än?
Får jag tala med din pappa och din mamma,
jag vill gifta mig med dej, Carmencita!
-Nej, Don Fritiof Andersson,
kom ej till Samborombon,
om ni hyser andra planer när det gäller mej
än att dansa tango!
-Ack, Carmencita, gör mej inte så besviken,
jag tänkte skaffa mej ett jobb här i butiken,
sköta mej noga, bara spara och knoga,
inte spela och dricka men bara älska dej.
Säj, Carmencita, det är ändå blott för mej,
säj, som du vill dansa tango.
-Nej, Fritiof, ni förstår musik
men jag tror inte ni kan stå i e butik,
och förresten sa min pappa just i dag att han visste
vem som snart skulle fria till hans dotter.
En som har tjugotusen kor
och en estancia som är förfärligt stor.
han har prisbelönta tjurar,
han har oxar, får och svin
och han dansar underbart tango.
-Carmencita, lilla vän,
akta dej för rika män!
Lyckan den bor ej i kalvar eller kor,
och den kan heller inte köpas för pengar.
Men min kärlek gör dej rik,
skaffa mej ett jobb i er butik!
Och när vi blir gifta söta ungar ska du få,
Fritiof und Carmensita
In Samborombon, einem kleinen Dorf ohne Straße
liegt es nicht weit vom Rio de la Plata,
fast am Rand des blauen Atlantiks
und mit den Pampas hinter sich viele hundert grüne Meilen.
Dort kam ich reitend eines Abends im April,
weil ich Tango tanzen wollte.
Akkordeon, Geige und Mandoline
hörte man aus der Kneipe, und in den Saal trat ich ein,
dort auf der Bank in Mantel und mit einer Rose an der Brust
saß die bezaubernde kleine Carmencita.
Die Mutter, die Wirtin, saß abseits,
Sie nahm meinen Reitstock, meine Pistole und meinen Mantel.
Ich lud sie ein, und Carmencita sagte:
- Ja, danke, Señor, lass uns diesen Tango tanzen!
- Carmencita, kleine Freundin,
hast du mich noch lieb?
Darf ich mit deinem Papa und deiner Mama sprechen,
ich möchte dich heiraten, Carmencita!
- Nein, Don Fritiof Andersson,
komm nicht nach Samborombon,
wenn du andere Pläne hast, was mich betrifft,
als Tango zu tanzen!
- Ach, Carmencita, enttäusch mich nicht so,
ich dachte, ich könnte mir hier einen Job in der Bude suchen,
würde mich gut benehmen, nur sparen und rackern,
nicht spielen und trinken, sondern nur dich lieben.
Sag, Carmencita, es ist doch nur für mich,
sag, wie du Tango tanzen willst.
- Nein, Fritiof, du verstehst Musik,
aber ich glaube nicht, dass du in einem Laden stehen kannst,
und außerdem sagte mein Papa gerade heute, dass er wüsste,
wer bald um die Hand seiner Tochter anhalten würde.
Einer, der zwanzigtausend Kühe hat
und eine estancia, die furchtbar groß ist.
Er hat preisgekrönte Stiere,
er hat Ochsen, Schafe und Schweine
und er tanzt wunderbar Tango.
- Carmencita, kleine Freundin,
pass auf reiche Männer auf!
Das Glück wohnt nicht in Kälbern oder Kühen,
und es kann auch nicht mit Geld gekauft werden.
Aber meine Liebe macht dich reich,
verschaffe mir einen Job in eurem Laden!
Und wenn wir heiraten, süße Kinder wirst du bekommen,