Sjuttonde Balladen
Det kostar på att hålla fred, gud vet,
med den som tigger mig att jag skall sjunga,
och smickrar mig inför allmänhet,
men mördar mig i lönndom med sin tunga.
Det kostar på att dricka av hans vin,
med tvekan fattar jag det fyllda glaset,
han skryter med att han betalt kalaset
och kallar mig bakom ryggen för ett svin.
Men jag har råd, du gamle lurifax,
och Ni, min nådiga, med allt ert pladder,
se, jag har råd att sjunga för er strax,
med poesi besvarar jag ert sladder!
Med gudar dricker jag för ert väl
och lockar fredens ängel ner i gruset,
se'n jag visat, vem som tålde ruset,
och sagt er sanningen och frälst min själ.
Ty sanningen gör gott, och det är sant
att om i detta land man bryter seden
och inte ständigt kacklar likadant
som alla andra kycklingar i reden
men går sin egen väg med stor besvär,
förgäter fulheten för allt det sköna,
då kacklar alltid någon gammal höna,
hur förfärligt lättsinnig man är.
Men kackla ni i morgon, just idag
när jag har ordet, vill jag hellre gala:
Kuckeliku! Mitt herrskap, till behag
för er jag har satt livet på det hala,
tänkt mer på glädjen än på gods och gull,
ty någon skall fördriva tråkigheten
om ryktet ock skall gå till evigheten,
att jag har sjungit för att jag var full.
Jag står här ensam, fast i lustigt lag,
nåväl, med rätt, ty själv min väg jag väljer
och målet ser jag tydligt, dag från dag,
långt bortom dessa flaskor och buteljer.
Och just vid dessa silversträngars drill
en röst mig når, som hörs blott av poeter,
jag glömmer därvid alla små förtreter
och dricker, stolt, min ädla sångmö till!
La Decimoséptima Balada
Det kostar på mantener la paz, Dios sabe,
con aquel que me ruega que cante,
y me halaga frente al público,
pero me asesina en secreto con su lengua.
Cuesta beber de su vino,
con dudas tomo la copa llena,
él presume de haber pagado la fiesta
y me llama a mis espaldas un cerdo.
Pero tengo recursos, viejo zorro,
y usted, mi amable, con todo su parloteo,
miren, tengo recursos para cantarles enseguida,
¡con poesía respondo a su chisme!
Con dioses brindo por su bienestar
y atraigo al ángel de la paz al suelo,
después de mostrar quién soportó la borrachera,
y decirles la verdad y salvar mi alma.
Porque la verdad hace bien, y es cierto
que si en este país se rompe la costumbre
y no se cacarea constantemente igual
que todas las otras gallinas en el corral
sino que se sigue su propio camino con gran esfuerzo,
se olvida la fealdad por toda la belleza,
entonces siempre cacareará alguna vieja gallina,
qué terriblemente frívolo se es.
Pero cacareen mañana, justo hoy
cuando tengo la palabra, prefiero cantar:
¡Kuckeliku! Mis señores, para su placer
he arriesgado la vida en lo peligroso,
pensado más en la alegría que en bienes y riquezas,
pues alguien debe alejar la aburrición
aunque el rumor vaya a la eternidad,
de que canté porque estaba ebrio.
Estoy aquí solo, aunque en alegre compañía,
bueno, con razón, pues elijo mi propio camino
y veo claramente la meta, día a día,
mucho más allá de estas botellas y botellones.
Y justo en este trino de cuerdas de plata
una voz me llega, que solo escuchan los poetas,
olvido todas las pequeñas molestias
y brindo, orgulloso, a mi noble musa cantante!