Gaztelugatxe
Seiehun urte inguru
kosta aldean zen gertatu,
itsasgizon zahar batek
behintzat hala zidan kontatu,
enbat itzelak Gaztelugatxen
untzi eder bat zuen hondatzen,
euskaldunontzat barruan
altxor haundiak ei zekartzan.
Igaz udako goiz batez
eguzkiaren lehen printzez
jo nuen itsas barrena
bihotza dardara eginez,
murgildu nintzen ur gardenetan,
arakatu ongi hare-haitzetan,
han zegoen tinkaturik
goroldioak estalirik.
Indar guztioz bultzatzen
altxor kutxa zabaldu nuen,
atzera egin ninduen
uhin haundia altxatu zen,
inor ez zapaltzeko gogoa,
zapalduak ez izatekoa,
hau da gure urguilua
altxor guztien iturria.
Eta hau hola ez bazan
sar nazatela kalabazan,
ipui txit barregarriak
kontatu nizkizuen plazan.
Gaztelugatxe
Unos diecisiete años
en la costa sucedió,
un viejo marinero
al menos así me lo contó,
un día hermoso en Gaztelugatxe
un hermoso barco encalló,
para los vascos en su interior
grandes tesoros traía consigo.
En una mañana de verano
con los primeros rayos del sol
me adentré en el mar
haciendo latir mi corazón,
sumergido en aguas cristalinas,
obles criaturas observé,
allí escondido
los tesoros brillaban.
Con todas mis fuerzas empujé
el cofre grande de tesoros,
me di la vuelta
una gran ola se levantó,
para no ser aplastado por el deseo,
que no sean aplastados,
esta es nuestra ambición
la fuente de todos los tesoros.
Y si no fuera así
que me metan en un calabozo,
cuentos cortos y divertidos
me contaban en la plaza.