Andreas
Han är vad som är rätt han är vad som finns
Han lägger sig aldrig ner
Bilen han sitter i går för fort det har den alltid gjort
Men han ler
Han har aldrig känt att han vill bromsa
Alla andra borde gasa
Han är i grått och hon är så fin
Låt mig va!
För nu ger han mig bara mörker
Tar mig med in i natten
Det är det han har kvar
Och jag ger honom bara mörker
Tar honom in i natten
Det är det jag har kvar
Allt som känns är ingenting men inget känns som någonting
Och allting är nånting mer
Hans tid är kort men hans liv är långt
Hans tvål är en jacka som han bär när han reser bort
Nu har onsdag blivit torsdag och snö blivit sprit
Hans misstag sprider ljus när källarmästaren ser dit
Han har slutat känna efter för länge sen
Låt mig va!
För nu ger han mig bara mörker
Tar mig med in i natten
Det är det han har kvar
För nu tar jag bara glädje
Tar honom in i natten
Det är det jag har kvar
Du lever som ett asfaltsbarn, du äter bara luft
Och du har ingenting att göra i verklighetens rum för
Du är en saga utan lyckligt slut men jag säger dig
Att du har allt som alla vill ha ut av livet
Du andas inte längre luft du andas ord
Och du kommer aldrig klara dig för du begår ett mord
På dig själv och jag hatar att det är så underbart
Och jag hatar att det är så jävla vackert
För nu ger han mig bara mörker
Tar mig med in i natten
Det är det han har kvar
För nu tar jag bara glädje
Tar honom in i natten
Det är det jag har har kvar
Frys!
Andreas
Él es lo que está bien, él es lo que existe
Él nunca se rinde
El auto en el que va siempre va rápido, siempre lo ha hecho
Pero él sonríe
Nunca ha sentido la necesidad de frenar
Todos los demás deberían acelerar
Él está en gris y ella es tan hermosa
¡Déjame ser!
Porque ahora él solo me da oscuridad
Me lleva hacia la noche
Eso es lo que le queda
Y yo solo le doy oscuridad
Lo llevo hacia la noche
Eso es lo que me queda
Todo lo que se siente es nada, pero nada se siente como algo
Y todo es algo más
Su tiempo es corto pero su vida es larga
Su jabón es una chaqueta que lleva cuando viaja
Ahora miércoles se ha convertido en jueves y la nieve se ha convertido en licor
Sus errores iluminan cuando el tabernero mira hacia allá
Ha dejado de preocuparse hace mucho tiempo
¡Déjame ser!
Porque ahora él solo me da oscuridad
Me lleva hacia la noche
Eso es lo que le queda
Porque ahora solo tomo alegría
Lo llevo hacia la noche
Eso es lo que me queda
Vives como un niño del asfalto, solo comes aire
Y no tienes nada que hacer en la sala de la realidad
Eres un cuento sin final feliz, pero te digo
Que tienes todo lo que todos quieren de la vida
Ya no respiras aire, respiras palabras
Y nunca te las arreglarás porque te estás matando
A ti mismo y odio que sea tan maravilloso
Y odio que sea tan malditamente hermoso
Porque ahora él solo me da oscuridad
Me lleva hacia la noche
Eso es lo que le queda
Porque ahora solo tomo alegría
Lo llevo hacia la noche
Eso es lo que me queda
¡Congela!
Escrita por: Martin Westerstrand / Paolo Lira