Jag Saknar Dej
Nu biter frosten igen
och parkerna brinner som eld
Och himlen över Västerbron
är gaslågeblå nu ikväll
Jag ser ut över stan
du är där nånstans
Ensam eller kanske i en annan mans famn
Ett hår som kastar till
i vimlet utanför en affär
Jag har sett det några gånger nu
men du är inte där
En doft går genom rummen
en röst i en biosalong
Ett brev som aldrig kommer
En radio, en sång
Jag längtar inte längre efter att ha dej här
men jag saknar dej
Som om min själ har gått ifrån mej
för att vara hos dej
så saknar jag dej
Jag önskar att jag aldrig
hade träffat dej där
Såna som vi vet nog inte vad kärlek är
men jag saknar dej
Nu lyfter man båtarna ur kanalen
Snart fryser fjärden här till is
Snart sjunker dom här tornen
och taken ner i ett råkallt dis
Folk därute bryter upp och flyttar in
från småstäder, skogar
från tristessens vinande vind
Vi tar oss fram så gott vi kan
mellan dröm och verklighet
Vi blir vad vi väljer
Vi blir vår ensamhet
Jag längtar inte längre efter att ha dej här...
Den här kärleken hänger kvar
som en hemlös hänger kvar i en bar
Stolarna på bordet, alla har gått
Han sitter kvar där han sitter
som om han inget förstått
Som om min själ har gått ifrån mej
för att vara hos dej
så saknar jag dej
Vid ett middagsbord bland folk
i en tunnelbanevagn
då saknar jag dej
Som vintern saknar våren
som den kloke saknar dåren
som en salva över såren
som herden saknar fåren
saknar jag dej
När jag känner doften av äpplena
på Södermalmstorg
När jag tyngs ner av en börda
pressas av en sorg
som viskar i mitt öra
att jag varken kan eller vill
älska igen, att min kärlek
inte räcker till
Att jag är död för livet
att det är över och förbi
När jag inte hittar nånting
som jag finner nån glädje i
då saknar jag dej
Te echo de menos
Ahora la escarcha vuelve a morder
y los parques arden como el fuego
Y el cielo sobre Västerbron
me va a quedar
Yo miro por la ciudad
estás allí en algún lugar
Solo o tal vez en los brazos de otro hombre
Un cabello que arroja a
en la multitud fuera de una tienda
Lo he visto un par de veces
pero no estás ahí
Un aroma pasa por las habitaciones
una voz en un cine
Una carta que nunca llega
Una radio, una canción
Ya no anhelo tenerte aquí
pero te echo de menos
Como si mi alma se hubiera alejado de mí
estar contigo
Te echo de menos
Ojalá nunca
te había conocido allí
La gente como nosotros probablemente no sabe lo que es el amor
pero te echo de menos
Ahora saca los barcos del canal
Pronto la bahía se congelará aquí hasta el hielo
Pronto estas torres se hundirán
y los techos abajo en una bruma fría y cruda
La gente de ahí afuera se rompe y se mudan
de pueblos pequeños, bosques
de los vientos del aburrimiento
Lo hacemos lo mejor que podemos
entre el sueño y la realidad
Nos convertimos en lo que elegimos
Nos convertimos en nuestra soledad
No puedo esperar a tenerte aquí más
Este amor se queda quieto
como un vagabundo cuelga en un bar
Las sillas en la mesa, todo el mundo se ha ido
Todavía se sienta donde se sienta
como si no hubiera entendido nada
Como si mi alma se hubiera alejado de mí
estar contigo
Te echo de menos
En una mesa de cena entre las personas
en un vagón de metro
entonces te echo de menos
Como el invierno carece de primavera
como el sabio carece del tonto
como una pomada sobre las heridas
como el pastor carece de las ovejas
Te echo de menos
Cuando huelo las manzanas
en Södermalmstorg
Cuando estoy agobiado por una carga
exprimido por un dolor
susurrando en mi oído
que no puedo ni quiero
amor otra vez, que mi amor
no es suficiente
Que estoy muerto de por vida
que es pasado y pasado
Cuando no puedo encontrar nada
que encuentro algo de alegría en
entonces te echo de menos