Men
Men att evigt krankt betrakta
Sina sjuka drag och miner,
Se, hur döden lömskt och sakta
Härjar oss till grå ruiner,
Det är pina utan ände,
Spanska stövlar, hjul och stegel
Bäst att le åt sitt elände,
Bäst att slå itu sin spegel.
Bäst att taga bördan på sig,
Le åt åldern, som förtorkar
Män till gubbar, bäst att slå sig
Fram, så länge hoppet orkar!
Håna livet, när det hånar
Kallt och hatfullt: vrid dig, släng dig
Undan ödet, håret grånar,
Du är utnött, gå och häng dig!
Hommes
Hommes, à jamais malades de
Nos traits et nos mines malades,
Regarde, comme la mort sournoise
Nous ravage lentement en ruines grises,
C'est une torture sans fin,
Bottes espagnoles, roues et échelles,
Mieux vaut sourire à son chagrin,
Mieux vaut briser son miroir.
Mieux vaut porter le fardeau,
Sourire à l'âge qui dessèche
Les hommes en vieux, mieux vaut se battre
Tant que l'espoir tient le coup !
Railler la vie, quand elle se moque
Froidement et avec haine : tourne-toi, jette-toi
Face au destin, les cheveux blanchissent,
Tu es usé, va te pendre !