Titania

En klang av små fioler
Går svag som susning i hassel och björk,
Och månen på ängarna skiner,
Men skogen är midnattsmörk.
Det skymtar, det svävar som böljande hår,
Det dansar på yra eteriska tår.
Ti ta! titania!

Det skymtar som barmar och halsar,
Det lyfter släp som silke och flor,
Det vajar, det viftar och valsar
I nätta, bevingade skor.
Vem är det, som håller sin vindlätta bal
Vid midnattens timme i månsilversal?
Ti ta! titania!
Ti ta! titania!

Titania

Una connotación de pequeños violines
Se debilita como una pista en avellano y abedul
Y la luna en los prados brilla
Pero el bosque es mantequilla de medianoche
Se vislumbra, se cierne como el pelo ondulado
Baila en los dedos etéreos
¡Toma! ¡Titania!

Se vislumbra como pecho y cuellos
Se levanta el remolque como seda y flora
Se balancea, agita y rodando
Con zapatos aseados y alados
¿Quién es, quién sostiene su bola de luz del viento
¿A medianoche en plata lunar?
¡Toma! ¡Titania!
¡Toma! ¡Titania!

Composição: