Den Dödes Drömmar
Grå moln täcker skyn,
mitt väsen fylls av längtan
Himlen öppnar sig åter
över min mörka glänta
Det svala regnet faller
på min förgångna kropp,
sipprar ned i mitt inre,
förlöser kyla späder blod.
Kylan föder minnen
om blod, död och ära.
Regnet föder drömmar
om en ny tidlös era.
Denna livlösa kropp
ärgad av stål och tid.
Stungen djupt av svek
likt törnar i tusen
Sorg och oändligt hat,
dödens tysta kalla invit,
livets döende låga
mellan död och liv.
Är jag blott en skugga
som vandrar bland vaga minnen?
Födda ur min ensamhet
ur min döende låga
döende likt den ljuva
natten vid gryningen,
då solens strålar
fördriver stjärnors sken...
Stilla skuggor från falnad tid,
tänder glöd ur gammal aska.
Gömda spillror av hopp
i den dödes drömmar...
Los Sueños del Muerto
Nubes grises cubren el cielo,
mi ser se llena de anhelo.
El cielo se abre de nuevo
sobre mi claro oscuro.
La fresca lluvia cae
sobre mi cuerpo pasado,
se filtra en mi interior,
desata frío y diluye sangre.
El frío engendra recuerdos
de sangre, muerte y honor.
La lluvia engendra sueños
de una nueva era sin tiempo.
Este cuerpo sin vida
marcado por acero y tiempo.
Herido profundamente por traición
como espinas en mil.
Tristeza y odio infinito,
la fría invitación silenciosa de la muerte,
la llama moribunda de la vida
entre la muerte y la vida.
¿Soy solo una sombra
que deambula entre vagos recuerdos?
Nacidos de mi soledad
de mi llama moribunda
muriendo como la dulce
noche al amanecer,
cuando los rayos del sol
disipan el brillo de las estrellas...
Sombras silenciosas de tiempos marchitos,
encienden brasas de cenizas antiguas.
Fragmentos ocultos de esperanza
en los sueños del muerto...