395px

La Tierra Herida

Månegarm

Det Sargade Landet

Under en blodröd himmel
på ett berg bortom skog,
spejar höken över vidderna
vaksamt och stilla.

Trummor hörs i fjärran
som ekon av en förgången tid,
då elden härjade i skogar och hem,
då ljuset förpestade vårat liv

Fågelsången har tystnat,
bäcken står nästan stilla,
höken höjer sina vingar,
dagen går mot sitt slut.

Korp och hök cirklar tillsammans,
än en gång enade i skyn,
Ulv, människa och troll,
skärvor av ett annat liv.

Stålklädda hovar trampar i väntan,
sparkar upp grus och damm.
För alltid, för evigt
deras dag har tvinat till stoft.

I mörka vindars skepnad,
som ett svart regn faller,
väter vi deras kroppar,
dränker dem i mörkrets namn.

Under en blodröd måne,
på berg bortom skog,
ljuset har nu tvinat,
mörkret tar äntligen vid.

Med ansiktet i ett vridet grin,
som ljusets bane färdas vi.
Stridsropen ekar i skogar och berg,
stålets sång dränker blodig jord...

La Tierra Herida

Bajo un cielo rojo sangre
en una montaña más allá del bosque,
el halcón vigila sobre las llanuras
diligente y en silencio.

Tambores se escuchan a lo lejos
como eco de un tiempo pasado,
cuando el fuego arrasaba bosques y hogares,
cuando la luz envenenaba nuestra vida.

El canto de los pájaros se ha apagado,
el arroyo casi no se mueve,
el halcón extiende sus alas,
el día llega a su fin.

Cuervo y halcón vuelan juntos,
una vez más unidos en el cielo,
lobo, humano y duende,
trozos de otra vida.

Pezuñas de acero golpean en espera,
levantando grava y polvo.
Para siempre, por siempre
su día se ha convertido en polvo.

En la forma de oscuros vientos,
como una lluvia negra caemos,
vengamos sus cuerpos,
los ahogamos en nombre de la oscuridad.

Bajo una luna roja sangre,
en una montaña más allá del bosque,
la luz ha desaparecido ahora,
la oscuridad finalmente se apodera.

Con el rostro en una mueca retorcida,
como los portadores de la luz viajamos.
Los gritos de batalla resuenan en bosques y montañas,
el canto del acero ahoga la sangrienta tierra...

Escrita por: Månegarm