Eld
Tronar på bädd så röd
dömd att evigt vakta,
en gång luftens okrönte kung
nu fjättrad tills tid blir aska
Eld så ren, bränner köttet
tänder skiljer märg från ben
Sover glömskans
befriande sömn
men drömmar ger ej
honom vila
En strimma av rök,
svart som opal,
blott stoft av det som
skall komma
Eld så ren, bränner köttet,
tänder skiljer märg från ben,
Vakna, sprid dina vingar
och låt skuggan härska än en gång.
Ondsint, förbittrad,
ruvar på hämd.
Galen av hunger,
tårar av blod...
Liv skall ge vika för död...
...och döden skall komma
för ung som för gammal
och rensa upp landet från mänsklighet
Högt över träden med
vindar av storm,
ett liv för varje år, vid
Helheims rand.
För dagar av pina för
dagar av sorg,
ett hat är övermäktigt, nu
ni döden skall dö.
Eld så ren, bränner köttet,
tänder skiljer märg från ben.
Vakna, sprid dina vingar
och låt skuggan härska
än en gång
Fuego
Tronando en la cama tan roja
condenado a vigilar eternamente,
una vez el rey no coronado del aire
ahora encadenado hasta que el tiempo se convierta en cenizas
Fuego tan puro, quema la carne
dientes separan la médula del hueso
Durmiendo en el olvido
un sueño liberador
pero los sueños no le
dan descanso
Un rastro de humo,
negro como ópalo,
solo polvo de lo que
está por venir
Fuego tan puro, quema la carne,
dientes separan la médula del hueso,
Despierta, extiende tus alas
y deja que la sombra gobierne una vez más.
Malévolo, resentido,
cultiva la venganza.
Loco de hambre,
lágrimas de sangre...
La vida cederá ante la muerte...
...y la muerte vendrá
para joven como para viejo
y limpiará la tierra de humanidad
Alto sobre los árboles con
vientos de tormenta,
una vida por cada año, en
el borde de Helheim.
Por días de tormento por
días de dolor,
un odio es abrumador, ahora
ustedes, la muerte morirán.
Fuego tan puro, quema la carne,
dientes separan la médula del hueso.
Despierta, extiende tus alas
y deja que la sombra gobierne
una vez más