Vargtörne
Röda tjocka droppar blir till stela tårar
faller från törnars spets mot en frusen mark
dömt blevo blodet vid törnets sting
dömd blevo själen i törnets namn
Likt etter river det i mina ådror
vrider sig omfamnande i min själ
faller in i glömskans stilla ekande värld
blir ett med natten och kylan
Åter står hon i full, nattens bleka gudinna
bringar mig ur min livlösa sömn...
vargtörne...
Åter ståndad från de själlösa djupen
ur förvandlingens tunga dvala
fylld av natten och törnets ande...
vansinnet fyller min strupe
Vintern i sin bleka skrud
ett regn av röd smärta färgar hennes slöja
röda tjocka droppar blir till stela tårar
befläckar en frusen mark
Espinas de lobo
Gotas rojas y gruesas se convierten en lágrimas rígidas
caen desde la punta de las espinas hacia un suelo congelado
destinada fue la sangre en la picadura de la espina
destinada fue el alma en nombre de la espina
Como el veneno corre por mis venas
se retuerce abrazador en mi alma
se sumerge en el silencioso mundo resonante del olvido
se funde con la noche y el frío
Ella vuelve a estar de pie, la pálida diosa de la noche
sacándome de mi sueño sin vida...
espinas de lobo...
De nuevo emergiendo de las profundidades sin alma
de la pesada letargia de la transformación
lleno de la noche y el espíritu de la espina...
la locura llena mi garganta
El invierno en su vestidura pálida
una lluvia de dolor rojo tiñe su velo
gotas rojas y gruesas se convierten en lágrimas rígidas
manchan un suelo congelado