Frmlingen
Och det kom en man till byn just den dagen vintern slog till,
nr den frsta snn frgat himlen gr,
och man undrade vem det var.
Det fanns styrka i hans blick av den sort de inte frstod.
Det fanns nt som skrmde och nt som bad,
det var bara faran de sg.
p en plats dr allt str still, dr r rdsla strre n mod,
Dr blir otryggheten en egen vrld
dr en frmling inte fr plats.
Och i yrsnn stod han tyst nr han sg hur det skulle bli,
fr ur rdsla vxer fientlighet
och den vaktar p sitt revir.
Blir man fdd till frmling, vad hnder sen?
Och han knde att han frstod.
Men i yrsnn stod han kvar, nr hans fotspr suddades ut.
Det fanns inget att g tillbaka till
frn den dagen vintern slog till.
Allt han hrde var sin egen rst, och den sa att han skulle g.
Dit han kommit var det vinter jmt, men han mste leva nd,
P en vg till ingenstans sg han livet fara frbi.
Han sg dd och krlek och allt han drmt,
men han knde att han var fri.
Han var fri fr han var dr, nr han ville kunde han g.
Men han mste leva sitt eget liv.
Kanske var han hemma nd.
Och i yrsnn stod han kvar, nr hans fotspr suddades ut.
Det fanns inget att g tillbaka till
frn den dagen vintern slog till.-
El Extraño
Y llegó un hombre al pueblo justo el día en que el invierno golpeó,
cuando la primera nieve pintó el cielo de gris,
y la gente se preguntaba quién era.
Había fuerza en su mirada de un tipo que no entendían.
Había algo que asustaba y algo que rogaba,
era solo el peligro lo que veían.
En un lugar donde todo está quieto, donde el miedo es más grande que el valor,
donde la inseguridad se convierte en un mundo propio
donde un extraño no tiene lugar.
Y en la confusión se quedó en silencio al ver cómo sería,
pues del miedo crece la hostilidad
y guarda su territorio.
¿Nacer como extraño, qué sucede después?
Y él sintió que entendía.
Pero en la confusión se quedó, cuando sus huellas se borraron.
No había nada a lo que regresar
desde el día en que el invierno golpeó.
Todo lo que escuchaba era su propia voz, y le decía que debía ir.
Donde había llegado siempre era invierno, pero debía seguir viviendo,
en un camino hacia la nada veía la vida pasar.
Vio muerte y amor y todo lo que había soñado,
pero sintió que era libre.
Era libre porque estaba allí, cuando quisiera podía irse.
Pero debía vivir su propia vida.
Quizás estaba en casa de todas formas.
Y en la confusión se quedó, cuando sus huellas se borraron.
No había nada a lo que regresar
desde el día en que el invierno golpeó.