Trubbel
Nu lyser ängarna av sommarns alla blommor
Nu surrar bin och fåglar sjunger överallt
Nu stryker vinden genom trädens höga kronor
Men i min trädgård är det visset, mörkt och kallt
Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt
Och lika hopplöst trist och grått som i mitt bröst
Därute doftar det av sommarns alla dofter
Där är det sommar men här inne är det höst
Jag levde lycklig här med dig och mina katter
Ett liv i synd och utan omsorg att bli frälst
Försonad med min karaktär, för jag har aldrig
Förmått att säga nej till någonting som helst
Och aldrig nekat mig det ena eller andra
Och levat livet tills jag krossades en dag
Det börja med att du bedrog mig med en annan
En som du sa var mycket finare än jag
Vårt gräl tog veckor, ropen blandades med gråten
Och jag blev grundligt jämförd med din fina vän
Tills du bekände att han givit dig på båten
Då blev det dödstyst här i trädgården igen
Ifrån den stunden var den mannen dubbelt hatad
Han hade lekt med dig, med oss ett litet slag
Och jag, jag kände det som även jag var ratad
Jag ville slåss och gick mot mitt livs nederlag
Jag hade hammaren beredd under kavajen
När han kom ut i sidenscarf och sa: "god dag!
Kom in och slå dig ner en stund så får vi prata"
Jag bara stammade, nu minns jag inte vad
Och jag blev bjuden på konjak och på cigarrer
Och kunde inte få mig till att säga nej
Och när vi skildes var vi bästisar och bundis
Och jag tog saker som du glömt med hem till dig
Jag går omkring i mitt pompeji, bland ruiner
Jag traskar runt i resterna utav vårt liv
Men du skall aldrig ge mig pikar om sekiner
Och aldrig skall du bli en annans tidsfördriv
Nej, åt det gamla skall vi binda vackra kransar
Och ta vårt liv och mina katter som de är
Och trots all kärleksbrist och trasighet och fransar
Dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär
Tracas
Maintenant les champs brillent de toutes les fleurs d'été
Maintenant les abeilles bourdonnent et les oiseaux chantent partout
Maintenant le vent caresse les cimes des arbres
Mais dans mon jardin, c'est sec, sombre et froid
Ici c'est en désordre, envahi, moche et broussailleux
Et aussi désespérément triste et gris que dans mon cœur
Là-bas, ça sent toutes les senteurs de l'été
Là-bas c'est l'été mais ici c'est l'automne
J'ai vécu heureux ici avec toi et mes chats
Une vie de péché sans souci d'être sauvé
Réconcilié avec mon caractère, car je n'ai jamais
Pu dire non à quoi que ce soit, peu importe
Et je ne me suis jamais refusé quoi que ce soit
Et j'ai vécu ma vie jusqu'à ce qu'un jour je sois brisé
Tout a commencé quand tu m'as trompé avec un autre
Un que tu disais bien plus beau que moi
Notre dispute a duré des semaines, les cris se mêlaient aux pleurs
Et j'ai été comparé à ton ami élégant
Jusqu'à ce que tu avoues qu'il t'avait mise dans le pétrin
Alors c'est devenu mortellement silencieux ici dans le jardin
À partir de ce moment-là, cet homme était doublement haï
Il avait joué avec toi, avec nous un petit moment
Et moi, je ressentais que j'étais aussi rejeté
Je voulais me battre et je me dirigeais vers ma défaite
J'avais le marteau prêt sous ma veste
Quand il est sorti en foulard de soie et a dit : "bonjour !
Entre et assieds-toi un moment, on va discuter"
Je balbutiais, maintenant je ne me souviens plus de quoi
Et j'ai été invité à du cognac et des cigares
Et je n'ai pas pu me résoudre à dire non
Et quand nous nous sommes séparés, nous étions meilleurs amis
Et j'ai pris des choses que tu avais oubliées pour te les ramener
Je me promène dans mon Pompéi, parmi les ruines
Je traîne dans les restes de notre vie
Mais tu ne devrais jamais me faire de remarques sur les centimes
Et tu ne devrais jamais être le passe-temps d'un autre
Non, pour le vieux, nous allons tresser de belles couronnes
Et prendre notre vie et mes chats tels qu'ils sont
Et malgré tout le manque d'amour et les déchirures et les franges
Je t'aimerai jusqu'à la fin de ma vie, je t'aime.