Qaqortoq
Hur kan kölden bränna mig så svårt
Att hettan liknar glöd?
Hur kan vinden pina mig så hårt?
Den viskar om min död
Vemod tynger varje steg jag tar
Jag fumlar blott tafatt
Jag ger vad liten gnista jag har kvar
Till grym subarktisk natt
I gryningsljuset flammar brand
Jag ser ett öde, fruset land
Jag ser och ber för min själ
Jag fann qaqortoqs is och snö
Jag tog farväl jag sade adjö
Jag ler, jag fryser ihjäl
Så stilla, så mäktig så obeveklig
Den tystnad som jag långsamt drunknar I
En kätting, ett fängsel av iskristaller
När natten är över är jag fri
Vilsen I det frusna vita hav
Som ingen bäring har
Min viloplats skall även bli min grav
Evigt blir jag kvar
Jag följer blott vår allfaders kompass
Och ödets lumpna giv
Förlikad med mitt ödes tunga lass
Emot mitt efterliv
I gryningsljuset flammar brand
Jag ser ett öde, fruset land
Jag ser och ber för min själ
Jag fann qaqortoqs is och snö
Jag tog farväl jag sade adjö
Jag ler, jag fryser ihjäl
Qaqortoq, du skymtar vid gryningsljusen
Ditt anlete skänker mig ro och tröst
Jag skådar I fjärran de varma husen
De skänker mig fröjd I mitt trötta bröst
I gryningsljuset flammar brand
Jag ser ett öde, fruset land
Jag ser och ber för min själ
Jag fann qaqortoqs is och snö
Jag tog farväl jag sade adjö
Jag ler, jag fryser ihjäl
I gryningsljuset brinner död
Likt fruset blod är himlen röd
Den ler men vill inget väl
Min tid är ute, allt förbi
Om ögonblick är anden fri
Jag ger mitt sista farväl
Den mäktiga, kalla lavinen rasar
Obändig, likt vårflodens vilda fall
Förlikning tar platsen från skräck och fasa
Ej ensam, ej sorgsen, ej längre kall
Qaqortoq
Cómo puede el frío quemarme tan intensamente
Que el calor se asemeje a brasas?
¿Cómo puede el viento torturarme tan fuertemente?
Susurra sobre mi muerte
La melancolía pesa en cada paso que doy
Solo titubeo torpemente
Entrego la pequeña chispa que me queda
A la cruel noche subártica
En la luz del amanecer arde el fuego
Veo un destino, una tierra congelada
Veo y rezo por mi alma
Encontré el hielo y la nieve de Qaqortoq
Me despedí, dije adiós
Sonrío, me congelo hasta morir
Tan tranquilo, tan poderoso, tan implacable
El silencio en el que lentamente me ahogo
Una cadena, una prisión de cristales de hielo
Cuando la noche termine, seré libre
Perdido en el mar blanco congelado
Que no tiene dirección
Mi lugar de descanso también será mi tumba
Eternamente quedaré
Sigo solo la brújula de nuestro padre supremo
Y las despreciables dádivas del destino
Reconciliado con la pesada carga de mi destino
Hacia mi vida después de la muerte
En la luz del amanecer arde el fuego
Veo un destino, una tierra congelada
Veo y rezo por mi alma
Encontré el hielo y la nieve de Qaqortoq
Me despedí, dije adiós
Sonrío, me congelo hasta morir
Qaqortoq, te vislumbro en la luz del amanecer
Tu rostro me brinda paz y consuelo
Contemplo en la distancia las cálidas casas
Me traen alegría en mi cansado pecho
En la luz del amanecer arde el fuego
Veo un destino, una tierra congelada
Veo y rezo por mi alma
Encontré el hielo y la nieve de Qaqortoq
Me despedí, dije adiós
Sonrío, me congelo hasta morir
En la luz del amanecer arde la muerte
Como sangre congelada, el cielo es rojo
Sonríe pero no desea nada bueno
Mi tiempo ha terminado, todo ha pasado
En un instante el espíritu es libre
Doy mi último adiós
La poderosa y fría avalancha se desploma
Indomable, como la salvaje caída de un torrente
La reconciliación reemplaza el miedo y el terror
No solo, no triste, ya no más frío