Nattskräcken
Märklig tycks mig nattens tid
Då dunkla skuggor finner liv
Jag skönjer en gestalt bredvid
Mig själv, men har den liv?
I okristlig timma
Allsköns ting jag ser
Den mörkaste av skuggor
Med eld i blick sig sänker ner.
En namnlös fasa krälar sakta
Mot mig, den tycks mig betrakta
Lamslår mig, dess ögon brinner
Stumt, mitt skrik i natten svinner….
Nu nattens fasa krupit in
I själ jag ej kan kalla min
Den härskar över håg och sinn
Dess själ var en gång min….
Så i nattens timmar
Blir jag som förbytt
Tills min gäst mig lämnar
Och nattens mörker åter flytt
Stel av skräck då natten stundar,
Inför fasans makt jag blundar.
Men, min vilja kuvad flyr
Fasan åter sinnet styr….
Ej längre skönjs i mörkret liv
Ty fasan dväljes inuti
En själ vars tid för mänskligt liv
För alltid tycks förbi
Vid morgonbräckning fasan flyr
Mitt sinne åter renas
Men då solen i västan går ned
Skall de tu åter förenas….
El terror nocturno
Extraña me parece la hora de la noche
Cuando las sombras oscuras cobran vida
Percibo una figura junto a mí
¿Yo mismo, pero tiene vida?
En una hora impía
Todo tipo de cosas veo
La sombra más oscura
Con fuego en la mirada se hunde
Un terror sin nombre se arrastra lentamente
Hacia mí, parece observarme
Me paraliza, sus ojos arden
En silencio, mi grito en la noche desaparece...
Ahora el terror de la noche se ha arrastrado
A un alma que no puedo llamar mía
Gobierna sobre la mente y el espíritu
Su alma una vez fue mía...
Así que en las horas de la noche
Me transformo
Hasta que mi huésped me abandona
Y la oscuridad de la noche vuelve a huir
Rígido de miedo cuando llega la noche
Ante el poder del horror cierro los ojos
Pero, mi voluntad huye sometida
El horror vuelve a controlar la mente...
Ya no se percibe vida en la oscuridad
Pues el horror reside dentro
Un alma cuyo tiempo para la vida humana
Parece haber terminado para siempre
Con la llegada del amanecer el horror huye
Mi mente se purifica de nuevo
Pero cuando el sol se pone en el oeste
Ambos volverán a unirse...