En Landstrykares Morgonsång Till Solen
Sol, har du redan stigit över tjärnen och heden?
Skrattar du redan bredmunt med ditt ansikte gula?
Kom nu, så får du lysa på slafsande trasor,
fattiga äro barnen dina, magra och fula.
Sol, vill du höra visor om isen och natten,
vägarna äro hårda och stängda äro husen.
Nattrampet är jag trött av, och morgonen är min plåga.
Sol, dina små prinsessor äro rädda för busen.
Sol, varför är du vass som en rispande skära,
finns intet moln du kan smyga bakom?
Säj, varför kommer ljuset så oförskämt nära?
Tar du dock kanske trasor för blad och blom?
Sol, jag är nog en blomma, en vandrande blomma,
gifthus det har jag också, bakom trasiga blad.
Lys på mig på mina vägar du är dock min moder!
Död och brott blommar i dett bländande bad.
Stackare mig som blott har dig till moder!
Sol, du som föder tusen små stinkande liv!
Sol, du är blott en måne på hemlösa vägar!
Sol, för de syndsvarta är du skapad som en kniv!
Sol, jag är full av hädelse, skynda dig göm dig!
Skälvande må jag krypa hop här i skuggan och gråta,
sol, om du är min moder, gå undan och göm mig,
sol, vill du inte torka mig kinderna äro våta!
Canción matutina de un vagabundo al sol
Sol, ¿ya has salido sobre los pantanos y brezales?
¿Te ríes a carcajadas con tu rostro amarillo?
Ven, y así podrás brillar sobre harapos babosos,
los niños tuyos son pobres, flacos y feos.
Sol, ¿quieres escuchar canciones sobre el hielo y la noche,
los caminos son duros y las casas están cerradas?
Estoy cansado del vagabundeo nocturno, y la mañana es mi tormento.
Sol, tus pequeñas princesas temen al matón.
Sol, ¿por qué eres afilado como una cuchilla cortante,
¿no hay nube detrás de la cual puedas esconderte?
Dime, ¿por qué la luz viene tan descaradamente cerca?
¿Acaso confundes harapos con hojas y flores?
Sol, quizás soy una flor, una flor errante,
también tengo mi refugio, detrás de hojas rotas.
¡Ilumíname en mis caminos, eres mi madre!
Muerte y crimen florecen en este baño deslumbrante.
¡Pobre de mí que solo te tengo a ti como madre!
¡Sol, que das vida a mil pequeñas vidas apestosas!
¡Sol, eres solo una luna en caminos sin hogar!
¡Sol, para los pecadores eres creada como un cuchillo!
Sol, estoy lleno de blasfemia, ¡apúrate y escóndete!
Temblando debo arrastrarme aquí a la sombra y llorar,
sol, si eres mi madre, retírate y escóndeme,
sol, ¿no secarás mis mejillas que están mojadas?