Suicidiums Evinnerliga Bävan
Blacka skepnader kuvade under nattens firmament
Ångesten, din arvedel, tjänar nu som ledsagare
Färden bär över detta livlösa och karga landskap
Dess dystra natur återspeglar själens allra innersta
Isande likt mänskans växande likgiltighet
Bärs självmördarnas hjärtskärande hymner
Uppstigen ur ovigd jord, förevigt fördömda
Att uppleva självspillans upprepande vånda
Infekterade sår dryper av ånger och röta
Nackar bryts, men bringar ej dödens svepning
Evinnerlig bävan tyngre än sinnlig pina
Hopplösheten gallskriker i morbid unison
Bröstets sista glöd tynar och falnar bort
Olust sipprar in och kväver livets gnista
Till Acherons stränder, över dess grumliga källa
Kan rösten din höras, vida och jämrandes
Temores Eternos del Suicidio
Figuras oscuras se encogen bajo el firmamento nocturno
La angustia, tu herencia, ahora sirve como acompañante
El viaje lleva a través de este paisaje sin vida y desolado
Su naturaleza sombría refleja lo más profundo del alma
Helado como la creciente indiferencia humana
Se llevan los himnos desgarradores de los suicidas
Elevados de la tierra profanada, eternamente condenados
A experimentar la angustia repetitiva de la auto-flagelación
Heridas infectadas gotean de arrepentimiento y podredumbre
Cuellos se rompen, pero no traen el sudario de la muerte
El temor eterno más pesado que el tormento sensorial
La desesperanza grita en unísono mórbido
La última brasa del pecho se desvanece y se apaga
El malestar se filtra y sofoca la chispa de la vida
Hasta las orillas de Aqueronte, sobre su turbia fuente
Tu voz puede ser escuchada, amplia y lamentable