395px

Vida Helada

Thyrfing

Hels Vite

Ärren som skimrar i glödande rött belyser
vårt samvetes pina och kval
När sårens svett har torkat ur jord,
tynar den börda som sinnet har tyngt
Bort i en osande, dödslik stank,
i det bråddjup där guld har försakats
Det köttsliga skal som rasar i virvlar,
i en avgrund att skriva vår sista epilog

Av skammen, så länge de tärts
Nu störtas den värsta av plågor
I världsalltets ättestupa
Ur tiden, mot lindring och nåd

Ett aktat slut för de nu utlevade
Vid hemsökta klippors gapande svalg
Ett vördat slut för de lidande
väntar vid fullbordad gryning
Aldrig mer ska frånfällets klinga
vaktas av deras febriga blod
Ej mer stungen av bitande stål
och lämnad vind för våg

Lyd, du skälvande kreatur
Med kaos i rygg du ingenting räds
Mot förgängelse du vaggas i slumrande takt
Med min dolk i din rygg, omfamna ditt fördärv

Av skammen, så länge de tärts
Nu störtas den värsta av plågor
I världsalltets ättestupa
Ur tiden, mot lindring och nåd

Vida Helada

El fuego que brilla en rojo ardiente ilumina
nuestra agonía y tormento de conciencia
Cuando el sudor de las heridas se ha secado de la tierra,
disminuye la carga que ha pesado en la mente
Lejos en un hedor humeante y semejante a la muerte,
en la profundidad donde el oro ha sido renunciado
La cáscara carnal que se desploma en remolinos,
en un abismo para escribir nuestra última epílogo

Por la vergüenza, mientras se desgastan
Ahora se precipita la peor de las agonías
En el precipicio del universo
Fuera del tiempo, hacia alivio y gracia

Un final respetado para los que ahora han vivido plenamente
En la garganta abierta de acantilados embrujados
Un final venerado para los que sufren
espera al amanecer completado
Nunca más la hoja de la muerte
será custodiada por su sangre febril
No más heridos por el acero mordaz
y dejados a la deriva

Obedece, criatura temblorosa
Con el caos en tu espalda, no temes nada
Hacia la destrucción eres arrullado en un ritmo adormecido
Con mi daga en tu espalda, abraza tu perdición

Por la vergüenza, mientras se desgastan
Ahora se precipita la peor de las agonías
En el precipicio del universo
Fuera del tiempo, hacia alivio y gracia

Escrita por: Thyrfing