Livet är ett lungemfysem
Med lungorna fulla av asbest
Och med händer till benet nött
Kämpar han i motvind
När sista gnuttan hopp har dött
Dags att ge upp, lägg dej ner och dö
Ingen tackar dej för nånting som du gjort
Med konstant värk i leder
Med ryggen sedan länge utsliten
Vägrar hon att svälja sin heder
Men får inte ett tack för skiten
La vida es un enfisema pulmonar
Con los pulmones llenos de asbesto
Y con las manos desgastadas hasta los huesos
Él lucha contra el viento en contra
Cuando la última pizca de esperanza ha muerto
Es hora de rendirse, acuéstate y muere
Nadie te agradece por nada de lo que has hecho
Con dolor constante en las articulaciones
Con la espalda desgastada desde hace tiempo
Ella se niega a tragar su orgullo
Pero no recibe ni un agradecimiento por la mierda