Idétemplet
En tanke bygger nya mönster,
I tanken ligger världsalltet gömt
Den öppnar stängda portar och fönster
Och fann sin stig i det vi redan glömt
Der föregaende tanken, som bar en historia
Av tänkarverksamhet
Uppväckt sken den av skapandets gloria
Men dömd att förnya sin singularitet
Den bröt sig fri, fran sina ursprungstömmar
Och skänkte liv at gangna drömmar
En elektrisk impuls som klarade sin examen:
Att verka bortom den fysiska lekamen
För var och varenda konklusion
Som lämnar idéernas hus
Skapas ett kosmos, en ny sektion
Av funderingar och brus
Som sedan blir till nya ord,
En egen existens
Ord pa ett papper, pa nagons bord
Blir till tankekondens
Som droppar in i dennes liv
Och förändrar dennes inkarnation
Lägger sedan grunden för nya initiativ,
Det här är en tankes evolution
Och i varje sekund som tiden ger
Vidgas dess gesäll
I dess kollektiv blir det fler, allt fler
Som stiger mot skyarnas pall
De brinner till och faller bort
När uppdraget är slut
Men kan aterväckas fran glömskans fort
Om vi manar dem en minut
Da pralar de i full ornate,
I de klaraste kulörer
Ur hjärnans sal, en frisk sonat
Besjunger dessa aktörer.
Dessa tankar bygger nya mönster,
I tankarna ligger världsalltet, gömt
De öppnar stängda portar och fönster
Men de fann sin stig I det vi redan glömt
Templo de las ideas
En la mente se construyen nuevos patrones,
En la mente yace el universo oculto.
Abre puertas y ventanas cerradas,
Y encontró su camino en lo que ya olvidamos.
La idea previa, que llevaba una historia
De actividad pensante,
Se despertó brillando con la gloria de la creación,
Pero condenada a renovar su singularidad.
Se liberó de sus corrientes originales
Y dio vida a sueños pasados.
Un impulso eléctrico que aprobó su examen:
Actuar más allá del cuerpo físico.
Por cada conclusión
Que abandona la casa de las ideas,
Se crea un cosmos, una nueva sección
De reflexiones y ruido.
Que luego se convierten en nuevas palabras,
Una existencia propia.
Palabras en un papel, en la mesa de alguien,
Se convierten en condensación de pensamientos.
Que gotean en la vida de esa persona
Y cambian su encarnación.
Luego sientan las bases para nuevas iniciativas,
Esto es una evolución del pensamiento.
Y en cada segundo que el tiempo otorga,
Se amplía su aprendiz.
En su colectivo, hay más y más
Que se elevan hacia el trono de los cielos.
Arden y desaparecen
Cuando la misión ha terminado.
Pero pueden ser revividos desde la fortaleza del olvido
Si los invocamos por un minuto.
Entonces se pavonean en pleno esplendor,
En los colores más brillantes.
Desde la sala del cerebro, una fresca sonata
Canta a estos actores.
Estas ideas construyen nuevos patrones,
En las mentes yace el universo, oculto.
Abren puertas y ventanas cerradas,
Pero encontraron su camino en lo que ya olvidamos.