Att Bygga En Ruin
Kollaps är tillstandet vid alla koordinater
När ridan gar upp pa naivitetens teater
När moder jords talamod tryter,
När människan kväver hennes blom
Da, världsalltets väldiga kör ryter
Och förkunnar sin fatala dom
Fördärvets hammare slar med allt tyngre slag
Likt den i kakofonins smedja
Där röken ligger tät bade natt och dag
Som en atbörd för att vi smider ödeläggelsens kedja
Elden spyr ut sitt vildröda sken
Och förbränner markens hjärta
Flammor som dansar over mortalitetens scen
Tills allt är förbränt och höljt i svärta
En vidsträckt öken kryper fram där det har böljat ett skimrande hav
Landskapets själ är förvänd och spräckt
Av mänsklig hand skulpteras sa naturens grav
Tills världen pryds av kaosets ordensdräkt
Gra är varje fjäril, kall är varje äril
Och skuggor tränger bort ljuset
Skogar har börjat blöda, kvävd är varje gröda
Och tömt är visdomskruset
Alla ängar har mist sin forna prakt,
Enfaldighetsharpans strängar ljuder I denna trakt
Där livlöshetens stjärna brinner
Med ett kallt sken som vi aldrig övervinner
Construyendo una Ruina
El colapso es el estado en todas las coordenadas
Cuando el paseo sube al teatro de la ingenuidad
Cuando la paciencia de la madre tierra se agota,
Cuando el hombre sofoca su flor
Entonces, el coro poderoso del universo ruge
Y proclama su fatal juicio
El martillo de la perdición golpea con golpes cada vez más pesados
Como en la herrería de la cacofonía
Donde el humo es denso tanto de día como de noche
Como una carga para que forjemos la cadena de la destrucción
El fuego escupe su brillo rojo salvaje
Y quema el corazón de la tierra
Llamas que bailan sobre el escenario de la mortalidad
Hasta que todo esté quemado y envuelto en la oscuridad
Un extenso desierto se arrastra donde alguna vez hubo un mar brillante
El alma del paisaje está distorsionada y rota
Por mano humana se esculpe así la tumba de la naturaleza
Hasta que el mundo esté adornado con el traje de las órdenes del caos
Grises son todas las mariposas, fría es cada arteria
Y las sombras ahuyentan la luz
Los bosques han comenzado a sangrar, ahogado está cada cultivo
Y vacío está el cáliz de la sabiduría
Todos los prados han perdido su antigua gloria,
Las cuerdas de la simplicidad resuenan en esta región
Donde la estrella de la inmovilidad arde
Con un frío brillo que nunca vencemos