Gideon Till Plautos
Jag iakttar din bild, Felicia,
i svart och vitt.
Och allt det svarta mot den vita huden
blir för en hundradels sekund utbjuden
att famnas fritt ...
Liksom en bubbla går ett sekel i ett glas.
Jag ser på hennes mun. Jag
jämför hennes öra. Men hon är spegelvänd.
Vad annat
finns att göra?
Inga kommentarer? Ingen att beröra
i denna fas?
Och luren klang. Ut bröt sig allt narrgnistret
ur hjärtat ut ...
Du sällar dig till andra i registret.
Du gör din plikt. Sen råkar du i klistret
en dag till slut.
("Det hjälper ingenting att spilla mord")
Hon gör vad andra vill. Min vilja är motstridig ...
Jag var för sen ... Eller ... jag var för tidig.
(Så blir en dialog till slut motstridig
och kvävs i ord)
Jag vänder blad och sedan minns jag henne
att hon var ljuv!
Vad sägs, vän Plautos, om en bild som denne:
- Hon var i mitten. Ty vi voro trenne.
(Och en var tjuv)
(Liksom en herde med en varulvs blick)
... Men sommarnatten då? När räven såg
att människan var lycklig där hon låg?
Vän Plautos tidigt sextital! Ett tappert tåg
som förbigick?
(Envoi)
Vän Plautos låt det stanna oss emellan:
(Jag läser dessa bilder ytterst sällan.)
Men medge: det är sällsamt, inte sant?
När man helt plötsligt får ny bild på
gammal dambekant?
Gideon Till Plautos
Observo tu imagen, Felicia,
en blanco y negro.
Y todo lo oscuro contra la piel blanca
se ofrece por una fracción de segundo
para ser abrazado libremente ...
Como una burbuja, un siglo pasa en un vaso.
Miro su boca. Comparo su oreja. Pero ella está al revés en el espejo.
¿Qué más hay que hacer?
¿Sin comentarios? ¿Nadie para tocar
en esta fase?
Y sonó el teléfono. Todo el ruido de los necios
se escapó del corazón ...
Te unes a otros en el registro.
Haces tu deber. Luego caes en la trampa
un día al final.
("No sirve de nada derramar sangre")
Ella hace lo que otros quieren. Mi voluntad es contradictoria ...
Llegué tarde ... O ... llegué temprano.
(Así una conversación se vuelve contradictoria al final
y se ahoga en palabras)
Doy vuelta la página y luego recuerdo
¡que ella era encantadora!
¿Qué dices, amigo Plautos, de una imagen como esta:
- Ella estaba en el medio. Porque éramos tres.
(Y uno era ladrón)
(Como un pastor con mirada de hombre lobo)
... ¿Pero la noche de verano? ¿Cuando el zorro vio
que la persona estaba feliz donde yacía?
¡Amigo Plautos de los años sesenta tempranos! ¿Un valiente tren
que pasó de largo?
(Envoi)
Amigo Plautos, dejemos esto entre nosotros:
(Leo estas imágenes muy raramente.)
Pero admite: es extraño, ¿no es así?
¿Cuando de repente obtienes una nueva imagen de
una vieja conocida?