Psalm i Januari
Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna i frostat vinterhår.
Fenomena, Du är tusental av nykterhet, och svaren där jag går.
Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan.
Lika liten som ett sommarregn, för dom som inte hörde vad Du sa.
Här lever drömmen om "det största", som en bubblande vulkan.
Jag går och säger till mig själv: Snart är det vår. Då faller regnet, inte jag.
Fenomena, Du är vakan över mänskobyn, och flykten därifrån.
Fenomena, Dina änglar sjunger kärlek, under månen, ner vid ån.
Här växer tystnaden till vakuum, i betong och korridor;
vi glömde björkarna, och änglarna i snön. Och vissa tror att Du försvann.
Glömskan härjar fritt och spottar skräck på fröken Svår.
Och Hjärter Dam går runt och kämpar för att inte bli nånting man tar sig an.
Fenomena, Du är lugnet som en söndag sprider ut på alla torg.
Fenomena, Du predikar lika brinnande om glädje, som om sorg.
Lika självklart spricker isen, som den frusit till en gång,
och Du spelar skådespelet gång på gång. Men har vi lärt oss nånting alls?
Det är nätt och jämt att vi kan älska i betong,
och lika hårt, som Dina änglar sjunger vackert, stramar glömskan om min hals.
Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna, och sträcker ut Din hand.
Fenomena, Du är Leva, låta leva, lite lugn i Leva land.
Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan.
Lika väldig som ett åskmoln, när Du dånar över sovande kvarter.
Här lever drömmen om "det största", som en bubblande vulkan.
Snart spricker isen över ån. Du viskar tyst: Långt bortom rikedom finns mer.
Salmo en enero
Fenómeno, Te encuentras atemporal entre los abedules con el cabello invernal helado.
Fenómeno, Eres miles de sobriedad, y las respuestas a donde camino.
Tan virginal como la mañana en primavera, más allá de la ciudad.
Tan pequeña como una lluvia de verano, para aquellos que no escucharon lo que dijiste.
Aquí vive el sueño de 'lo más grande', como un volcán burbujeante.
Me digo a mí mismo: Pronto será primavera. Entonces caerá la lluvia, no yo.
Fenómeno, Eres la vigilia sobre el pueblo, y la huida de allí.
Fenómeno, Tus ángeles cantan amor, bajo la luna, junto al río.
Aquí el silencio crece hasta ser un vacío, en concreto y pasillo;
olvidamos los abedules, y los ángeles en la nieve. Y algunos creen que desapareciste.
El olvido reina libre y escupe terror sobre la señorita Difícil.
Y la Reina de Corazones da vueltas y lucha por no convertirse en algo que enfrentar.
Fenómeno, Eres la calma que un domingo esparce por todas las plazas.
Fenómeno, Predicas con la misma intensidad sobre la alegría, como sobre la tristeza.
Tan naturalmente se quiebra el hielo, como cuando se congeló una vez,
y tú interpretas el espectáculo una y otra vez. ¿Hemos aprendido algo en absoluto?
A duras penas podemos amar en el concreto,
y tan fuerte como cantan hermosos tus ángeles, el olvido aprieta mi garganta.
Fenómeno, Te encuentras atemporal entre los abedules, y extiendes tu mano.
Fenómeno, Eres Vivir, dejar vivir, un poco de paz en la tierra de Vivir.
Tan virginal como la mañana en primavera, más allá de la ciudad.
Tan imponente como una nube de tormenta, cuando retumbas sobre los barrios dormidos.
Aquí vive el sueño de 'lo más grande', como un volcán burbujeante.
Pronto el hielo se romperá sobre el río. Susurras suavemente: Más allá de la riqueza hay más.