Nan Annan
Solen gick ner som på beställning, det hade inte varit samma sak om den sken
där vi gick i sjöar som vattenpölar med våra kängor och smala ben
Tänk om kaféet inte stängt så tidigt den kvällen
Tänk om klockan tagit samma vägar som vi
när vi gick på tomma, blöta gator där historierna flög förbi
Och allt som vi sa då
Tänk att man kunde säga så
Vi gick bland gårdar, hus, affärer och skjul
och allt var så konstigt
men förbannat kul
Det kunde ha varit nån annan
Men det var jag
Vad är det som gör att man säger saker, man säger saker man inte förstår
där vi gick på berg som högar av löv med långa jackor och längre hår
Och vad är det som gör att man glömmer saker
Man glömmer att man trivs med livet ibland
När vi flydde från sanning, tid och besvär
för att ta måsten i andra hand
Och allt som vi sa då
Tänk att man kunde säga så
Vi snackade skit om alla vi kunde klandra
för att komma på att vi bara hade varandra
Det kunde varit några andra
Men det var vi
Och vi glömmer höst, och vi glömmer vår
Vi glömmer allt och tror att tiden är svår
Men man kommer på, sen efteråt
att vi hade rätt kul emellanåt
Ja, vad var det egentligen som hände den kvällen
Vad gjorde mig så förfärligt glad
när vi gick med förhoppningar som drömmar
om stearinljus och varm choklad
Tänk om kaféet inte stängt så tidigt den kvällen
Tänk om klockan tagit samma vägar som vi
Tänk om vi inte gått i några vattenpölar
som smala ben och kängor trampat i
Allt som vi sa då
Tänk att man kunde säga så
Nu har jag gått den vägen igen
Men det var inte samma sak, saknar någon vän
Jag önskar att det vore nån annan
Jag anar vem
Men jag vet inte än
Nan Annan
Die Sonne ging unter, als wäre es bestellt, es wäre nicht dasselbe gewesen, wenn sie geschienen hätte
wo wir in Seen wie Pfützen gingen mit unseren Stiefeln und schmalen Beinen
Was wäre, wenn das Café an diesem Abend nicht so früh geschlossen hätte?
Was wäre, wenn die Uhr denselben Weg genommen hätte wie wir,
als wir auf leeren, nassen Straßen gingen, wo die Geschichten vorbeiflogen?
Und alles, was wir damals sagten
Kann man so etwas wirklich sagen?
Wir gingen zwischen Höfen, Häusern, Geschäften und Schuppen
und alles war so seltsam
aber verdammt lustig
Es hätte jemand anders sein können
Aber es war ich
Was bringt einen dazu, Dinge zu sagen, Dinge zu sagen, die man nicht versteht,
wo wir auf Bergen wie Laubhaufen gingen mit langen Jacken und längeren Haaren?
Und was bringt einen dazu, Dinge zu vergessen?
Man vergisst, dass man manchmal das Leben genießt,
als wir vor der Wahrheit, der Zeit und dem Stress flohen,
um die Pflichten in den Hintergrund zu stellen.
Und alles, was wir damals sagten
Kann man so etwas wirklich sagen?
Wir redeten über jeden, den wir beschuldigen konnten,
um zu erkennen, dass wir nur einander hatten.
Es hätten andere sein können
Aber es waren wir.
Und wir vergessen den Herbst, und wir vergessen den Frühling,
Wir vergessen alles und glauben, die Zeit sei schwer.
Aber man merkt es sich, später,
dass wir manchmal richtig viel Spaß hatten.
Ja, was ist an diesem Abend eigentlich passiert?
Was hat mich so furchtbar glücklich gemacht,
als wir mit Hoffnungen wie Träumen gingen
von Kerzenlicht und heißer Schokolade?
Was wäre, wenn das Café an diesem Abend nicht so früh geschlossen hätte?
Was wäre, wenn die Uhr denselben Weg genommen hätte wie wir?
Was wäre, wenn wir nicht in irgendwelche Pfützen gegangen wären,
in die schmale Beine und Stiefel getreten sind?
Alles, was wir damals sagten
Kann man so etwas wirklich sagen?
Jetzt bin ich diesen Weg wieder gegangen,
aber es war nicht dasselbe, ich vermisse einen Freund.
Ich wünschte, es wäre jemand anders,
ich ahne, wer,
aber ich weiß es noch nicht.