Nan Annan
Solen gick ner som på beställning, det hade inte varit samma sak om den sken
där vi gick i sjöar som vattenpölar med våra kängor och smala ben
Tänk om kaféet inte stängt så tidigt den kvällen
Tänk om klockan tagit samma vägar som vi
när vi gick på tomma, blöta gator där historierna flög förbi
Och allt som vi sa då
Tänk att man kunde säga så
Vi gick bland gårdar, hus, affärer och skjul
och allt var så konstigt
men förbannat kul
Det kunde ha varit nån annan
Men det var jag
Vad är det som gör att man säger saker, man säger saker man inte förstår
där vi gick på berg som högar av löv med långa jackor och längre hår
Och vad är det som gör att man glömmer saker
Man glömmer att man trivs med livet ibland
När vi flydde från sanning, tid och besvär
för att ta måsten i andra hand
Och allt som vi sa då
Tänk att man kunde säga så
Vi snackade skit om alla vi kunde klandra
för att komma på att vi bara hade varandra
Det kunde varit några andra
Men det var vi
Och vi glömmer höst, och vi glömmer vår
Vi glömmer allt och tror att tiden är svår
Men man kommer på, sen efteråt
att vi hade rätt kul emellanåt
Ja, vad var det egentligen som hände den kvällen
Vad gjorde mig så förfärligt glad
när vi gick med förhoppningar som drömmar
om stearinljus och varm choklad
Tänk om kaféet inte stängt så tidigt den kvällen
Tänk om klockan tagit samma vägar som vi
Tänk om vi inte gått i några vattenpölar
som smala ben och kängor trampat i
Allt som vi sa då
Tänk att man kunde säga så
Nu har jag gått den vägen igen
Men det var inte samma sak, saknar någon vän
Jag önskar att det vore nån annan
Jag anar vem
Men jag vet inte än
Nan Annan
El sol se puso como por encargo, no habría sido lo mismo si brillara
Donde caminamos en lagos como charcos con nuestras botas y piernas delgadas
¿Y si el café no hubiera cerrado tan temprano esa noche?
¿Y si el reloj hubiera tomado los mismos caminos que nosotros
cuando caminábamos por calles vacías y mojadas donde las historias pasaban volando?
Y todo lo que dijimos entonces
Piensa que se podía decir así
Caminamos entre patios, casas, tiendas y cobertizos
y todo era tan extraño
pero malditamente divertido
Podría haber sido alguien más
Pero era yo
¿Qué hace que uno diga cosas, diga cosas que no entiende?
Donde caminamos en montañas de hojas con abrigos largos y cabello aún más largo
Y ¿qué hace que uno olvide cosas?
Uno olvida que a veces disfruta de la vida
Cuando huimos de la verdad, el tiempo y las preocupaciones
para poner las obligaciones en segundo plano
Y todo lo que dijimos entonces
Piensa que se podía decir así
Hablamos mal de todos a quienes podíamos culpar
para darnos cuenta de que solo teníamos el uno al otro
Podrían haber sido otros
Pero éramos nosotros
Y olvidamos el otoño, y olvidamos la primavera
Olvidamos todo y creemos que el tiempo es difícil
Pero uno se da cuenta, luego
que nos divertimos bastante de vez en cuando
Sí, ¿qué fue lo que realmente pasó esa noche?
¿Qué me hizo tan terriblemente feliz?
cuando caminamos con esperanzas como sueños
de velas y chocolate caliente
¿Y si el café no hubiera cerrado tan temprano esa noche?
¿Y si el reloj hubiera tomado los mismos caminos que nosotros?
¿Y si no hubiéramos caminado en charcos
donde piernas delgadas y botas pisaban?
Todo lo que dijimos entonces
Piensa que se podía decir así
Ahora he caminado por ese camino de nuevo
Pero no fue lo mismo, extraño a algún amigo
Desearía que fuera alguien más
Sospecho quién es
Pero aún no lo sé