Förnimmelsens Lund Af Längtan
I Snöstorps blomstrande dalar
Vilar en man av principer
Hans slutliga färd började vid min härkomst
Och han klev av vid den ändhållplats
Där min vördnad vattenöstes
En fadersgestalt och trofast livskamrat
Lämnat kvar ett bottenlöst vemod
Minneslunden omfamnar honom I sin älskade vila
Frånvaron breder ut sig
Genom kvav luft och uppväckta eldstungor
Och där står jag, så svarslös och isbelagd
Med en hand på mina tunga axlar
Med mina blanka, blå ögon blickar jag ut
Över vilostaden för allra första gången
Tillbaka till hågkomstens gåvor
I vaga minnen
En enslig tår från min högra kind
Dunstar bort I sensommarkvällen
Jag plågas av ett hopp att omfamna
Det själsliv som gick förlorat
Det som en gång kunde förväntas gro
Frodas slutligen I mitt bröst
En sargad barm som nu åtrår sig mer insikt
Fick aldrig en chans
Jag lämnar min infantila vagga bakom mig
Frågorna finner lugn I mig
Och svaren jordfästs och förmultnar
Tills frågorna går upp I rök
Dyker sanningen äntligen upp
Med min brinnande livstråd
Ska jag förfärdiga upp ditt ljus
På samma vis som du stred
Genom det smärtfyllda mörkret
El Bosque de la Sensación de Anhelo
En los florecientes valles de Snöstorp
Descansa un hombre de principios
Su viaje final comenzó en mi nacimiento
Y se bajó en la parada final
Donde mi respeto se desbordó
Una figura paterna y compañero de vida fiel
Dejó atrás una melancolía sin fondo
El bosque de la memoria lo abraza en su amado descanso
La ausencia se extiende
A través del aire sofocante y lenguas de fuego despertadas
Y allí estoy, tan sin respuesta y helado
Con una mano en mis pesados hombros
Con mis ojos azules y brillantes miro
Por primera vez sobre la ciudad de descanso
Regreso a los regalos del recuerdo
En recuerdos vagos
Una lágrima solitaria de mi mejilla derecha
Se evapora en la noche de finales de verano
Soy atormentado por la esperanza de abrazar
La vida del alma que se perdió
Lo que una vez se esperaba que creciera
Finalmente florece en mi pecho
Un pecho herido que anhela más comprensión
Nunca tuvo una oportunidad
Dejo mi cuna infantil atrás
Las preguntas encuentran paz en mí
Y las respuestas son enterradas y se descomponen
Hasta que las preguntas se desvanecen
Finalmente la verdad emerge
Con mi hilo de vida ardiente
Forjaré tu luz
De la misma manera en que luchaste
A través de la oscuridad dolorosa