Sista Somrar
Den oerhörda grönskan dessa sista somrar.
Smala björkstammar skymtande som knippen av begär.
Kvinnorna födde barn på barn utan att förstå varför.
Inga händer kunde vissna. Havet stillande, Sjöarna sjöng.
Dikena frustade av älggräs. Vägarna lyste alldeles vita,
men inte av skräck. Vita av sina drömmar.
Längs åkrarna blå förgetmigej.
Men ingen skulle minnas oss. Vi var de sista.
Últimos Veranos
La inmensa verdor de estos últimos veranos.
Delgados troncos de abedules asomando como racimos de deseo.
Las mujeres parían hijos tras hijos sin entender por qué.
Ninguna mano podía marchitarse. El mar calmado, los lagos cantaban.
Los surcos resoplaban de hierba de alce. Los caminos brillaban completamente blancos,
pero no de miedo. Blancos de sus sueños.
A lo largo de los campos, flores azules de olvido.
Pero nadie nos recordaría. Éramos los últimos.