Blodrött hav
Jag ser i svart och vitt
Sikten är sedan länge skymd
Förlorad ute på vidsträckta vatten
Med hål i skrovet och revat segel
Himlen stänger sig ovanför mig
Moln hopar sig i hotfulla skepnader
Detta skrämmer mig, men fascinerar mig oerhört
Hoppet slukas, livet dräneras, drömmar mördas
Allt som någonsin har betytt något
förlorar sitt värde, sin egentliga mening
Jag vet inte var denna skuta kommer föra mig
Men ändå hoppar jag inte överbord
Jag vill inget hellre än att komma härifrån
Men likt en cysta klänger jag mig fast
Rädd för vad som kan hända, rädd för det okända
Ångest i tusenfald, psykisk tortyr i dess renaste form
Inget land är i sikte, inget hopp skymtar
Molnen blir allt fler och fler och tätare för var dag
Sikten är lika med noll, lönlöst att ens försöka
att se ljuset i tunneln, någon form av räddning
Därför sitter jag fast i denna båt
M/S Undergång, de fördömdas skepp
Aldrig når jag grundet, slutet av färden
Jag seglar i ensamhet på ett oroligt hav
Tankar kring död och evig sömn hemsöker mina nätter
Desperationen har tagit ett fast grepp kring mig
Men likt en cysta sitter jag fast i den befläckade relingen
Fördömd att för alltid segla på detta blodröda hav
Blodrött hav
Veo en blanco y negro
La vista ha sido oscurecida hace mucho tiempo
Perdido en vastas aguas
Con agujeros en el casco y velas rotas
El cielo se está cerrando sobre mí
Las nubes se reúnen en formas amenazantes
Esto me asusta, pero me fascina inmensamente
La esperanza es devorada, la vida es drenada, los sueños son asesinados
Todo lo que alguna vez importó
pierde su valor, su verdadero significado
No sé a dónde me llevará este barco
Pero aún así, no salto por la borda
No quiero nada más que salir de aquí
Pero como un quiste me aferro
Miedo a lo que pueda pasar, miedo a lo desconocido
Ansiedad por mil, tortura mental en estado puro
No hay tierra a la vista, no hay esperanza a la vista
Las nubes cada día son más y más densas
La visibilidad es igual a cero, inútil incluso intentarlo
para ver la luz en el túnel, algún tipo de rescate
Es por eso que estoy atrapado en este bote
M/S Doom, Barco de los Condenados
Nunca llego al fondo, al final del viaje
Navego solo en un mar agitado
Pensamientos de muerte y sueño eterno acechan mis noches
La desesperación se ha apoderado de mí
Pero como un quiste estoy pegado a la barandilla manchada
Condenado a navegar para siempre este mar rojo sangre