395px

La confesión del Señor Martinez Mondragon

Björn Afzelius

Señor Martinez Mondragon's Bekännelse

Vi lämnade vårt läger innan Solen brutit fram,
vi var elva meniga och en kapten i vårt föreband.
Vi gick mot Nicaragua, gränsen nåddes klockan sju,
och redan klockan åtta kom vi fram till första byn.

Vår uppgift var att rekrytera bönder ifrån byn,
men det tycktes som dom flesta av dom redan hunnit fly.
Vi fann dock en som gömde sej i brunnen på ett torg,
När vi hitta' honom kapade vi tampen, mest på skoj.

Han kunde inte simma, det blev allvarligt en stund;
Hans hustru stod och ylade som om hon var en hund.
Vi drog honom ur vattnet och vi krävde några svar,
bland annat på varthän dom andra hade gett sej av.

Han skakade på hu'vet och slog ut med armarna,
han fälldes av kaptenen med en spark mot tarmarna;
Den stackar'n börja' gråta, och be för sina barn,
och han svor vid alla helgon att han hade inga svar.

Förhören ledde ingenvart, trots allehanda hot,
förhörsledar'n, kaptenen, miste snart sitt tålamod;
Han fräste ut en order, några meniga gick fram,
och snart låg hustrun bunden i torgets heta sand.

Dom våldtog henne omsorgsfullt, jag minns att dom var tre.
Hennes man blev så pass upprörd att han måste lugnas ner;
Tyvärr tog slaget illa, kanske var han lite spröd,
för när det hela väl var över så var bonden faktiskt död.

När kvinnan släpptes skrek hon att hon också måste dö.
Hon klöste sej i skrevet så att klänningen blev röd;
Jag kunde inte se det, jag måste titta bort,
men kaptenen tog sitt ansvar och han gorde pinan kort.

Jag har svårt i efterhand att själv begripa det som skett;
Man kan hänvisa till varje krigs förråande effekt.
Det kan va' en delförklaring att jag ej är sandinist,
men jag tycker inte själv det gör historien mindre trist.

Vi mördade två fattiga, det är en evig skam;
Men jag hoppas att jag tillåts kompensera det jag kan.
Så med juryns goda minne vill jag träffa deras barn,
och jag skall göra allt jag mäktar för att hedra mor och far.

Jag står i alla händelser till ert förfogande;
Jag har innställt mej här frivilligt, jag mördar aldrig mer.
Jag avsvär mej nu Contras, CIA och Pentagon,
och herrarna som köpte mej i det fjärran Washington.

...dom lämnade sittläger innan Solen brutit fram,
dom var tiomeniga och en kapten i sitt föreband.
Dom gick mot Nicaragua, gränsen nåddes klockan sju,
och redan klockan åtta kom dom fram till nästa by...

La confesión del Señor Martinez Mondragon

Salimos de nuestro campamento antes de que saliera el Sol,
nosotros éramos once soldados rasos y un capitán en nuestra unidad.
Nos dirigimos hacia Nicaragua, alcanzamos la frontera a las siete,
y ya a las ocho llegamos al primer pueblo.

Nuestra misión era reclutar campesinos del pueblo,
pero parecía que la mayoría de ellos ya había huido.
Sin embargo, encontramos a uno escondido en un pozo en la plaza,
cuando lo encontramos cortamos la cuerda, más por diversión.

No sabía nadar, la situación se puso seria por un momento;
su esposa estaba aullando como si fuera un perro.
Lo sacamos del agua y exigimos respuestas,
tales como a dónde habían ido los demás.

Él sacudió la cabeza y agitó los brazos,
fue derribado por el capitán con una patada en el estómago;
el pobre comenzó a llorar y a rogar por sus hijos,
y juró por todos los santos que no tenía respuestas.

Los interrogatorios no llevaron a ninguna parte, a pesar de las amenazas,
el líder del interrogatorio, el capitán, pronto perdió la paciencia;
ordenó a algunos soldados rasos que avanzaran,
y pronto la esposa estaba atada en la caliente arena de la plaza.

La violaron cuidadosamente, recuerdo que eran tres.
Su esposo se puso tan furioso que tuvo que ser calmado;
Desafortunadamente, el golpe fue fatal, tal vez era un poco frágil,
pues cuando todo terminó, el campesino estaba muerto.

Cuando soltaron a la mujer, gritó que también debía morir.
Se arañó en la entrepierna hasta que el vestido se tiñó de rojo;
No pude verlo, tuve que apartar la mirada,
pero el capitán asumió su responsabilidad y puso fin al sufrimiento.

Me resulta difícil entender lo que sucedió después;
Se puede atribuir a los efectos devastadores de la guerra.
Quizás sea una explicación parcial de por qué no soy sandinista,
pero personalmente no creo que eso haga la historia menos triste.

Asesinamos a dos pobres, es una vergüenza eterna;
Pero espero poder compensar lo que pueda.
Así que con el permiso del jurado, quiero conocer a sus hijos,
y haré todo lo que esté a mi alcance para honrar a su madre y padre.

En cualquier caso, estoy a su disposición;
Me he presentado aquí voluntariamente, nunca volveré a matar.
Renuncio a los Contras, la CIA y el Pentágono,
y a los señores que me compraron en el lejano Washington.

...ellos salieron de su campamento antes de que saliera el Sol,
eran diez soldados rasos y un capitán en su unidad.
Se dirigieron hacia Nicaragua, alcanzaron la frontera a las siete,
y ya a las ocho llegaron al siguiente pueblo...

Escrita por: