Tid Att Leva, Dags Att Dö
Jag vandrar längs stenarna på kyrkogården
Jag sneglar och läser och räknar ut åren
Dom flesta blev gamla, så vitt jag kan se
Men där finns också andra jag själv överlevt
Hur var deras drömmar, hur blev deras öden?
Hur såg dom på livet, hur såg dom på döden?
Hur många blev falska med vilje och vett?
Och hur många gick under för det som var rätt?
Tid att leva, dags att dö
Dags att så sitt eget frö
Tiden läker inga sår
Gärningen skall alltid bestå
Man säjer att kärleken rår över livet
Och att mänskan är kärleken tar man för givet
Men, vännen, jag frågar dej ändå ikväll:
Är det möjligt att älska nån mer än sej själv?
Tid att leva, dags att dö
Dags att så sitt eget frö
Tiden läker inga sår
Gärningen skall alltid bestå
Tiempo de vivir, hora de morir
Yo camino a lo largo de las piedras en el cementerio
Miro de reojo, leo y calculo los años
La mayoría envejecieron, por lo que puedo ver
Pero también hay otros que yo mismo he sobrevivido
¿Cómo eran sus sueños, cómo fueron sus destinos?
¿Cómo veían la vida, cómo veían la muerte?
¿Cuántos se volvieron falsos a propósito?
¿Y cuántos sucumbieron por lo que era correcto?
Tiempo de vivir, hora de morir
Hora de sembrar su propia semilla
El tiempo no cura ninguna herida
La acción siempre perdurará
Dicen que el amor prevalece sobre la vida
Y que se da por sentado que el ser humano es amor
Pero, amigo, te pregunto esta noche de todos modos:
¿Es posible amar a alguien más que a uno mismo?
Tiempo de vivir, hora de morir
Hora de sembrar su propia semilla
El tiempo no cura ninguna herida
La acción siempre perdurará