De Tre Musketörerna Från Fagersjö
Jag är en mycket ensam man
Som förlorat allt man förlora kan
Och nu sitter jag på marken och förblöder
Jag har mist min kvinna och min själ,
Och min framtid slog jag själv ihjäl
Och igår försvann dom som en gång var mina bröder
Jag har ljugit mot bättre vetande
Jag har tummat på min tro
Nu är jag dömd till ett evigt letande
Efter nån som kan tro på mitt ord
Så för mig blir det aldrig nån ro
Jag tänker på att åren gått fort
Sen jag och mina vänner slog oss ihop
För att gemensamt sto emot det yttre trycket
Och vi var en för alla och alla för en,
Och vi växte ihop om gemenskapen
Och vår solidaritet stod också pall för alla rycken
Så våra kvinnor fick stöpas I samma form
Tills dom inte kunde avvika
Tills dom samstämmigt erkände gruppens form
Om at lyckan är att va lika
Tills bakom våra murar ingen kunde kika
Vi fjärma oss snart ifrån värkligheten
Ja, vi uppgick helt I förträffligheten
Tills vi kunde tala bara med varandra
Men utan intryck utifrån
Med en växlande känsla av at folk är spån
Har man ingen chans att hjälpa några andra
Men I det längsta gödde vi myten
Om at vi aldrig kunde skiljas
Och om att samhörigheten tryter
Så är det utslag av dålig vilja
Men I sin missnöjdhet gör man gärna andra illa
Så när de förste av oss ville slå sej fri
Söka skapa sej ett meningsfullt liv
Blev vi andra, I känslan av osäkerhet, desperata
Så vi enades snabbt mot vår utbrytare
Och förklarade att hon inte var I stånd att se
Att talet om andra världen tar slut på gatan
Men när vi ändå förlorade greppet
Och plötsligt stod där sårade
Gled vår hycklarmoral bort från skeppet
Och dolkstötarna blev allt hårdare
Och inget nederlag har nånsin varit svårare
Våra konstgjorda band klipptes av på en natt
Och vi skrek högt av ångest för natten var svart
Vi hade aldrig trodd att det fans nånting därute
Nu bleknade talet om samhörighet
Till att bli en förväxling med lojalitet
Och själsliga inavel släpades ut I ljuset
Våra invanda rutiner
Såg ut precis som dom som en gång fört oss I hop
Och våra inåtvända strider
Var alla en del av en hårklyvnadskvot
Tills vi själva till slut blev vårt eget största hot
Los Tres Mosqueteros de Fagersjö
Soy un hombre muy solitario
Que ha perdido todo lo que puede perder
Y ahora estoy sentado en el suelo desangrándome
He perdido a mi mujer y mi alma,
Y mi futuro lo he destrozado yo mismo
Y ayer desaparecieron aquellos que una vez fueron mis hermanos
He mentido a sabiendas
He traicionado mi fe
Ahora estoy condenado a una búsqueda eterna
De alguien que pueda creer en mis palabras
Así que nunca encontraré paz
Pienso en lo rápido que han pasado los años
Desde que mis amigos y yo nos unimos
Para resistir juntos la presión externa
Éramos uno para todos y todos para uno,
Y nos unimos en la camaradería
Y nuestra solidaridad resistió todos los embates
Nuestras mujeres fueron moldeadas en la misma forma
Hasta que no pudieron diferenciarse
Hasta que reconocieron unánimemente la forma del grupo
Creyendo que la felicidad es ser iguales
Hasta que nadie pudiera mirar detrás de nuestros muros
Pronto nos alejamos de la realidad
Sí, nos sumergimos por completo en la excelencia
Hasta que solo podíamos hablar entre nosotros
Sin influencias externas
Con la sensación cambiante de que la gente es débil
Sin oportunidad de ayudar a los demás
Pero alimentamos el mito
De que nunca nos separaríamos
Y si la solidaridad falla
Es solo por mala voluntad
Pero en su insatisfacción, lastimamos a los demás con gusto
Así que cuando los primeros de nosotros quisieron liberarse
Buscar una vida significativa
Los demás, en la incertidumbre, desesperados
Nos unimos rápidamente contra el desertor
Y declaramos que no era capaz de ver
Que la charla sobre otro mundo termina en la calle
Pero cuando perdimos el control
Y de repente estábamos heridos
Nuestra moral hipócrita se desvaneció del barco
Y las puñaladas fueron más fuertes
Y ninguna derrota ha sido más difícil
Nuestros lazos artificiales se cortaron en una noche
Y gritamos de angustia porque la noche era oscura
Nunca creímos que hubiera algo más allá
Ahora la solidaridad se desvaneció
Convirtiéndose en una confusión con la lealtad
Y la endogamia espiritual fue arrastrada a la luz
Nuestras rutinas habituales
Eran exactamente iguales a las que nos unieron una vez
Y nuestras luchas internas
Eran todas parte de una cuota de división
Hasta que finalmente nos convertimos en nuestra mayor amenaza