Fodd Fri
Jag hittade fågeln, vid brunnen på gården,
en rytande förvinterkväll.
Den låg där på marken, med obrukbar vinge
och med ögonen blanka av skräck.
Jag slöt mina händer försiktigt runt kroppen,
och förde den in i mitt hus.
Den åt och den drack, och den sov hela natten
framför brasan tills elden brann ut.
I gryningen vakna jag till av att fågeln
hade tagit sej upp på mitt bröst.
Där satt den och sjöng dom mest ljuvliga toner,
med sin rena och glasklara röst.
Och tonerna fyllde mitt ödsliga hus,
till dom mest avlägsna vinklar och vrår.
Sången gjorde mej glad, och mitt sinne blev ljust,
för jag visste att nu var vi två.
Jag köpte min fågel en gyllene bur,
och ställde den mitt på mitt bord.
Den var med när jag skrev, den var med när jag åt,
och den var också med när jag sov.
Jag prata med fåglen, jag spela för fågeln,
och den blev som en kär gammal vän.
Och i mina stunder av sorg och förtvivlan
så sjöng den mej lycklig igjen.
Med fågeln i huset var min ensamhet över,
och snart kände jag livslust igjen.
Så jag bjöd hem till fest, och jag bjöd hem till dans,
och vännerna fyllde mitt hem.
Vi satt hela nätter och pratade minnen,
ibland ända tills det blev ljust.
Och fågeln satt med oss, hur sent det än blev,
tills den somnade in i sin bur.
Och månader kom, och månader gick,
och snart hade sommarn blitt höst.
Och fågeln blev tystare för varje dag,
tills den slutligen miste sin röst.
Den satt i sin bur och såg ut genom fönstret,
mot en himmel så blytung och grå.
Och först i oktober förstod jag till sist
vad den satt där och kikade på.
Mot skyarna såg man dom flyga på led,
på väg mot sitt riktiga hem
Dom reste på instinkt, dom följde dom lagar
naturen så klokt har bestämt.
Jag såg på min fågel, som satt där på bordet,
så fjättrad och sorgsen och tyst,
så jag öppnade fönstret, och jag öppnade buren,
och jag såg hur min fågel flög ut.
Det går emot vår, snart ska träden slå ut,
nu är mörkret och kylan förbi.
Jag går runt i min trädgård och sneglar mot himlen,
för jag vet att snart kommer dom hit.
Och jag tror att just en av dom kommer att göra
en extra sväng över mitt hem
Om så blott för att visa sin uppskattning över
att få leva i frihet igen.
Libertad Alimentada
Encontré al pájaro, junto al pozo en el patio,
una noche de preinvierno rugiente.
Yacía en el suelo, con un ala inutilizable
y los ojos brillantes de terror.
Cerré mis manos suavemente alrededor de su cuerpo,
y lo llevé a mi casa.
Comió, bebió y durmió toda la noche
frente al fuego hasta que se apagó.
Al amanecer me desperté al sentir al pájaro
haberse posado en mi pecho.
Allí se sentó y cantó las tonadas más hermosas,
con su voz pura y cristalina.
Y las notas llenaron mi solitaria casa,
hasta los rincones más remotos.
La canción me alegró y mi mente se iluminó,
pues supe que ahora éramos dos.
Compré a mi pájaro una jaula dorada,
y lo coloqué en medio de mi mesa.
Estaba conmigo cuando escribía, cuando comía,
y también cuando dormía.
Hablaba con el pájaro, le tocaba música,
y se convirtió en un querido viejo amigo.
Y en mis momentos de tristeza y desesperación
él me cantaba feliz de nuevo.
Con el pájaro en casa, mi soledad desapareció,
y pronto volví a sentir ganas de vivir.
Así que organicé fiestas, y organicé bailes,
y mis amigos llenaron mi hogar.
Nos sentábamos toda la noche recordando viejos tiempos,
A veces hasta que amanecía.
Y el pájaro estaba con nosotros, sin importar lo tarde que fuera,
hasta que se quedaba dormido en su jaula.
Y pasaron los meses, y los meses se fueron,
y pronto el verano se convirtió en otoño.
Y el pájaro se volvió más silencioso cada día,
hasta que finalmente perdió su voz.
Se sentaba en su jaula mirando por la ventana,
hacia un cielo tan pesado y gris.
Y solo en octubre entendí finalmente
en qué estaba mirando.
En el cielo se veía a los pájaros volar en fila,
rumbo a su verdadero hogar.
Viajaban por instinto, seguían las leyes
que la naturaleza tan sabiamente ha establecido.
Miré a mi pájaro, que estaba en la mesa,
tan atado, triste y callado,
entonces abrí la ventana, abrí la jaula,
y vi cómo mi pájaro volaba.
Se acerca la primavera, pronto los árboles brotarán,
ya la oscuridad y el frío han pasado.
Camino por mi jardín y miro al cielo de reojo,
pues sé que pronto llegarán aquí.
Y creo que uno de ellos hará
una vuelta extra sobre mi casa,
solo para mostrar su agradecimiento
por poder vivir en libertad de nuevo.