Balladen Om Ett Munspel
När jag var liten fick jag ett munspel av far
på inrådan av farfar, som musikalisk var.
Ge grabben ett munspel så spelar vi duett,
sa' farfar, som själv spelte på esskornett.
När farfar satt i källaren och blåste sig blå
blev farmor förtvivlad och faster också.
En dag när faster träffat en riktig stilig man,
som kom och hörde farfar, blev han blek och försvann.
Vi övade tillsammans, min farfar och jag.
Då gjorde jag en visa som verkligen var bra.
Den hade fyra toner och lät underbar,
jag tror att det var ungefär så här den var.
Vi tutade och blåste med känsla och med darr
så duvorna på taket fick öronkatarr.
Men farfar bara öste på, han spelte som i trance
och duvorna bosatte sig nå'n annanstans.
Min farfar, min farfar, det var en märklig man,
för han var musikalisk och träben hade han.
Det stampade han takten med i drill och kadens.
Han hade inga tänder och skepparkrans.
När farfar blev för gammal avled han till sist.
Då tystnade musiken och allt blev trist.
Men ännu, när jag tänker uppå förflydda dar,
så blåser jag i andonom en liten fanfar.
La Balada de una Armónica
Cuando era pequeño, mi padre me regaló una armónica
por consejo de mi abuelo, que era musical.
'Dale al chico una armónica y tocaremos un dueto',
dijo mi abuelo, que tocaba la corneta.
Cuando mi abuelo se sentaba en el sótano y soplaba hasta ponerse morado,
mi abuela se desesperaba y también mi tía.
Un día, cuando mi tía conoció a un hombre muy guapo,
que vino a escuchar a mi abuelo, se puso pálido y desapareció.
Practicábamos juntos, mi abuelo y yo.
Fue entonces cuando compuse una canción que era realmente buena.
Tenía cuatro notas y sonaba maravillosa,
creo que era algo así como esto.
Tocábamos con sentimiento y temblor
hasta que las palomas en el techo se mareaban.
Pero mi abuelo seguía adelante, tocando como en trance,
y las palomas se mudaron a otro lugar.
Mi abuelo, mi abuelo, era un hombre peculiar,
pues era musical y tenía piernas de palo.
Marcaba el ritmo con ellas en los compases.
No tenía dientes y un ancla de marinero.
Cuando mi abuelo envejeció demasiado, finalmente falleció.
Entonces la música se apagó y todo se volvió triste.
Pero aún, cuando recuerdo los días pasados,
toco una pequeña fanfarria en su honor con la armónica.