Märk Hur Vår Skugga
Märk hur vår skugga, märk, Movitz mon frere,
Inom ett mörker sig slutar,
Hur guld och purpur I skoveln, där,
Byts till guld och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älv,
Och tre gånger sen dödgrävaren själv,
Mer du din druvan din ryster.
Därför, Movitz, kom hjälp mig och välv
Gravvård över vår syster!
Lillklockan klämtar till storklockans dön,
Lövad står kantorn I porten
Och till de skrålande gossarnas bön
Helgas denna orten.
Vägen opp till templets griftprydda stad
Kantas mellan rosors gulnade blad,
Multnande plankor och bårar;
Till dess den långa och svartklädda rad
Mjukt sig bugar I tårar.
Så gick till vila, från slagsmål och bal,
Grälmakar Löfberg, din maka,
Ej mer från gräset långhalsig och smal
Hon än glor tillbaka.
Hon från Dantobommen skildes I dag
Och med henne alla lustiga lag.
Vem skall nu flaskan befalla?
Torstig var hon och urtorstig är jag;
Vi är torstiga alla.
(Ack längtansvärda, och bortskymda skjul
Under de susande grenar,
Där tid och döden en skönhet och ful
Till ett stoft förenar!
Till dig aldrig avund sökt någon stig;
Lyckan, eljest uti flykten så vig,
Aldrig kring grifterna ilar.
Ovän där väpnad, vad synes väl dig,
Bryter fromt sina pilar.)
Marca cómo nuestra sombra
Marca cómo nuestra sombra, marca, Movitz mi hermano,
Dentro de una oscuridad se termina,
Cómo el oro y el púrpura en la pala, ahí,
Se cambian por oro y harapos.
Charon agita desde su ruidoso río,
Y tres veces el sepulturero mismo,
Más tú agitas tu uva.
Por eso, Movitz, ven y ayúdame a levantar
Un sepulcro sobre nuestra hermana!
El reloj pequeño tañe al sonido de la campana grande,
El sacristán se para adornado en la puerta
Y a la oración de los chicos cantores
Se santifica este lugar.
El camino hacia la ciudad sepulcral del templo
Está bordeado de hojas amarillentas de rosas,
Tablas podridas y ataúdes;
Hasta que la larga fila vestida de negro
Se inclina suavemente en lágrimas.
Así se fue a descansar, de peleas y bailes,
Grälmakar Löfberg, tu esposa,
Ya no desde la hierba con cuello largo y delgada
Ella mira hacia atrás.
Ella se separó hoy de la puerta de Dantobommen
Y con ella todos los alegres grupos.
¿Quién ahora comandará la botella?
Ella tenía sed y yo tengo sed;
Todos tenemos sed.
(Oh refugio deseado y oculto
Bajo las ramas susurrantes,
Donde el tiempo y la muerte una belleza y fealdad
Unen en polvo!
Nunca buscó envidia un camino hacia ti;
La felicidad, por lo demás tan ágil en la huida,
Nunca corre alrededor de las tumbas.
Enemigo armado allí, ¿qué te parece,
Rompe piadosamente sus flechas.)