Våndans Kammare
Det är tyst och mörkt
I denna sorgens kammare
Här finns ingen glädje
Stålet blänker i det tända ljuset
Som snart har brunnit ut
Hatet mot det utanför
Beträder mig, förgör mig
Rotar sig djupt i mitt inre
Och ger mig insikt
Jag ser döda ängar utan slut
Jag ser väldiga skogar
Jag ser svarta berg som reser sig
Jag ser slutet på mitt liv
Jag greppar kniven
Jag låter den skära mitt kött
Jag låter den smeka mitt blod
Jag försvinner sakta bort
Ljuset bredvid mig slocknar
Nu är här becksvart
Lika mörkt som mitt liv
Som snart är till ända
Det är tyst och mörkt
I denna sorgens kammare
Här finns ingen glädje
Enbart vånda och misär
Jag ser döda ängar utan slut
Jag ser väldiga skogar
Jag ser svarta berg som reser sig
Jag ser slutet på mitt liv
Jag ser döda ängar utan slut
Jag ser väldiga skogar
Jag ser svarta berg som reser sig
Jag ser döden
Död
La Cámara de la Angustia
Es silencioso y oscuro
En esta cámara de la angustia
Aquí no hay alegría
El acero brilla en la luz encendida
Que pronto se habrá apagado
El odio hacia lo externo
Me invade, me destruye
Se arraiga profundamente en mi interior
Y me da comprensión
Veo campos muertos sin fin
Veo bosques gigantes
Veo montañas negras que se alzan
Veo el fin de mi vida
Cojo el cuchillo
Dejo que corte mi carne
Dejo que acaricie mi sangre
Me desvanezco lentamente
La luz junto a mí se apaga
Ahora todo está negro como el carbón
Tan oscuro como mi vida
Que pronto llegará a su fin
Es silencioso y oscuro
En esta cámara de la angustia
Aquí no hay alegría
Sólo angustia y miseria
Veo campos muertos sin fin
Veo bosques gigantes
Veo montañas negras que se alzan
Veo el fin de mi vida
Veo campos muertos sin fin
Veo bosques gigantes
Veo montañas negras que se alzan
Veo la muerte
Muerte