Tuathadedanan
När Nordanvind sveper Riket kring
Lämnar Landet tomt och kargt
Och Kungens mark ligger naken kvar
Utan skörd för Fåfängans Makt
En Ek står ensam kvar
Ett Herresäte lämnat bart
Med sår som själen tär
Och ett hjärta svart Han ännu bär
Ett dunkelt sken genom lövverk och gren
Vid trädets fot ligger Döden allén
Och skrapar bark från trädets stam
Klär sitt näste med Evig skam
Eken står troget kvar
Med blicken svart under klar lunar
Ty rötter når dit längtan vill
Och bara Döden bär Tidens sigill
Bland mossens djupa snår
Där Eken ännu står
Med Döden i sin famn
Och med djupa ärr i sin stam
El lamento de los antiguos
Cuando el viento del norte barre el Reino
Dejando la Tierra vacía y árida
Y la tierra del Rey queda desnuda
Sin cosecha para el Poder de la Vanidad
Un Roble queda solitario
Una mansión abandonada
Con heridas que consumen el alma
Y un corazón negro que aún lleva
Una luz tenue a través de hojas y ramas
En la base del árbol yace la Muerte solitaria
Y raspa la corteza del tronco
Vistiendo su nido con la Eterna vergüenza
El Roble permanece fiel
Con la mirada oscura bajo la luna clara
Pues las raíces alcanzan donde el deseo quiere
Y solo la Muerte lleva el sello del Tiempo
Entre los profundos matorrales de musgo
Donde el Roble aún se yergue
Con la Muerte en sus brazos
Y con profundas cicatrices en su tronco