Balladen Om Gustaf Blom Från Borås
Med gamle Highland Rover, en båt från Aberdeen,
vi låg uti San Pedro och lasta gasolin,
Där träffa jag i dockan på Texacos kontor
en man från San Fransisco, som hade mött min bror
Men det var inte detta jag skulle tala om,
det var om mannen själv och hans namn var Gustaf Blom.
Jag smugglade åt honom en flaska Calvadós,
han var från Västergötland men uppfödd i Borås.
Han talte med polisen och flaskan den gick klar,
vi lämnade San Pedro och körde till en bar,
det var ett slags speak easy, men blomman var betrodd
i Wilmington, Los Angeles och själva Hollywood.
På nittitalet kom jag till New York som matros
på Clara, sade Blom, det var en bark från Mönsterås,
i Nordatlanten fick vi en snöstorm ifrån Nord,
kaptenen, styrman och vår däckslast, allt gick över bord
Som jag var äldst i skansen, så tog jag nu befäl
och segla på kompassen till New Foundland, allt gick väl,
och när vi kom till New York så blev där rättegång,
men jag gick klar och seglade som båtsman till Geelong.
Jag kom i själva rushen och reste för den skull
som digger ut till Narrow Mine, jag ville gräva gull.
Jag grävde och jag vaska och skötte min affär,
och när jag kom till Melbourne, ja, då var jag millionär.
Jag ville ut och segla, jag ville lukta hav,
jag köpte mig en skonare, till Queensland mej begav,
Jag börja fiska pärlor, jag tappade mitt gull,
förlorade en halv million blott för en kvinnas skull.
Hon var från Fidji Island, jag föll i hennes garn,
och tvillingar hon fick, det var två nästan svarta barn.
Så kom den tredje pojken, men den, månntro, var vit
jag for till San Fransisco och tog pojken med mej dit.
Där har jag nu min business, jag har ett slakteri,
butiken ville jag att pojken skullet stå uti.
Men han sov alla dagar och söp varenda natt.
Hans hud var vit, hans ögon blå, men själen, den var svart.
Nu sitter han i Sing-Sing, utmärglad som ett lik,
och själv går jag och sörjer i min blodiga butik,
men mina svarta pojkar från Fidji, kära bror,
de plöjer Söderhavet blå och hedrar far och mor.
Jag tänker på den tiden, jag längtar ner till dem,
de är ju nästan svarta men de har ett lyckligt hem.
En skiftning i kulören, det gör väl ingenting
Balada sobre Gustaf Blom From Borås
Con el viejo Highland Rover, un barco de Aberdeen
nos acostamos en San Pedro y descargamos el LP
Donde me encuentro en la muñeca en la oficina de Texaco
un hombre de San Francisco, que había conocido a mi hermano
Pero eso no es de lo que se suponía que debía hablar
Era sobre el hombre mismo y su nombre era Gustaf Blom
Le he traído de contrabando una botella de Calvados
era de Västergötland pero criado en Borås
Habló con la policía y la botella terminó
Dejamos San Pedro y fuimos a un bar
era una especie de hablar fácil, pero la flor era de confianza
en Wilmington, Los Ángeles y Hollywood
En los años noventa, vine a Nueva York como marinero
en Clara, dijo Blom, era una corteza de Mönsterås
en el Atlántico Norte, tenemos una tormenta de nieve desde el norte
Capitán, amigo y nuestra carga de neumáticos, todo se pasó por encima de la mesa
Como yo era el más viejo en el skansen, ahora tomé el mando
y navegar en el comppass hasta New Foundland, todo salió bien
Y cuando llegamos a Nueva York, hubo un juicio
pero terminé y navegé como barquero a Geelong
Llegué en la prisa misma y viajé por el bien de
que excava a la mina estrecha, yo quería cavar oro
Estaba cavando y lavando y haciendo mis asuntos
Y cuando llegué a Melbourne, bueno, entonces era millonario
Quería ir a navegar, quería oler el mar
Me compré una goleta, a Queensland me engendró
Empiezo a pescar perlas, dejé caer mi gaviota
perdió medio millón sólo por el bien de una mujer
Era de la isla Fidji, caí en su hilo
y gemelos que consiguió, había dos niños casi de raza negra
Así vino el tercer niño, pero, por fe, era blanca
Fui a San Francisco y me llevé al chico conmigo
Ahí tengo mi negocio, tengo un matadero
Quería que el chico se destacara
Pero dormía todos los días y bebía todas las noches
Su piel era blanca, sus ojos azules, pero el alma, era negra
Ahora está sentado en Sing-Sing, demacrado como un cadáver
y yo mismo voy y lloro en mi tienda ensangrentada
pero mis chicos de raza negra de Fidji, querido hermano
Aran el azul del Mar del Sur y honran a padre y madre
Pienso en ese tiempo, anhelo a ellos
Son casi negras, pero tienen un hogar feliz
Un cambio en el color, no hace nada