Ur Djupet
Förbannad och glömd.
Evigheten, ensamheten.
Jag tog mina steg.
Sista men första.
Tusen och trettio steg.
Mot jordkärnans brinnande valv.
Den skalv, den skalv.
Då visade sig, modern i djupet.
Så dold så hemlig.
Om henne jag talt ej mer.
Ty om moderns visdom sjunga.
Ej en levande själ.
Ur vad jag trott.
Min undergång bliva, jag steg och kände kyla.
Ett ljus så längtat.
Ett ljus så ljuvt.
Jag sprang ner en älg.
Under månens skära.
Drack dess livssaft så het.
Som djupjordens glöd.
Den brände mitt svalg.
Ilskan klöste och mitt hjärta brann.
Hämndens tid kommit.
Ty blod för blod.
Var hämdens hamn.
Då ristade jag mitt skinn.
Med urgudens namn.
Med urgudens namn.
Jag sprang ner en älg.
Under månens skära.
Drack dess livssaft så het.
Som djupjordens glöd.
Den brände mitt svalg.
Desde las Profundidades
Maldito y olvidado.
La eternidad, la soledad.
Di mis pasos.
Últimos pero primeros.
Mil treinta pasos.
Hacia la bóveda ardiente del núcleo terrestre.
Tembló, tembló.
Entonces se reveló, la madre en las profundidades.
Tan oculta, tan secreta.
De ella no hablé más.
Porque cantar sobre la sabiduría de la madre.
No a una sola alma viva.
De lo que creía.
Que sería mi perdición, subí y sentí frío.
Una luz tan anhelada.
Una luz tan dulce.
Corrí hacia un alce.
Bajo el brillo de la luna.
Bebí su savia tan caliente.
Como el ardor de las profundidades de la tierra.
Quemó mi garganta.
La ira arañaba y mi corazón ardía.
El tiempo de la venganza había llegado.
Porque sangre por sangre.
Era el puerto de la venganza.
Entonces grabé mi piel.
Con el nombre del dios primordial.
Con el nombre del dios primordial.
Corrí hacia un alce.
Bajo el brillo de la luna.
Bebí su savia tan caliente.
Como el ardor de las profundidades de la tierra.
Quemó mi garganta.