Myren
Ett träsk en sumpmark så långt så ändlöst
Mina ögon kan ej tro
Fötter sjunka i gräsligt vatten
Knän nu täckas, skjortan suga
Kylan sprids, långsam svart
Torven tung, ingen värme
När foten stiga, vinden bita
Kölden tvingar foten åter ner
Ingen fast mark finns att skåda
Dessa mörka vatten mig nu täckt
Myr och mossa och köld här råda
Den klibbar fast i andens dräkt
Gråa träd, torra döda
Kvistar gamla stretar upp
Som stilla blixtar mot skyn här ritas
De står, betraktar då jag vandrar förbi
När jag nu nått kärrets kärna, kan ej mera finna vägen bort
Ingen stig hemåt att hitta, de döda träden stirra blott
Till sist jag tar min yxa
Lyfter blicken i förakt
Vita kvistar, grå bark den tuggar, spräcker
Jag fäller dem i den gröna mossan så våta
Mäktiga pålverk ur träsket stiger, visar sin form
En sista flamma fyller min kropp, med den bygger jag mitt bleka hus
Yxa och man nu äntligen vila, här står att ses en praktfull borg
Med torn av stockar eviga, hårda, som nu stigit ur myrens sorg
Här står att ses en praktfull borg
Stockar som nu stigit ur myrens sorg
Myren
Un marécage, si vaste, si infini
Mes yeux n'en reviennent pas
Des pieds s'enfoncent dans l'eau dégueulasse
Les genoux sont couverts, la chemise s'imbibe
Le froid s'installe, lent et noir
La tourbe est lourde, aucune chaleur
Quand le pied se lève, le vent mord
Le froid force le pied à redescendre
Aucune terre ferme à l'horizon
Ces eaux sombres me recouvrent maintenant
La tourbe et la mousse, ici règnent
Elles s'accrochent à l'habit de l'esprit
Des arbres gris, morts et secs
Des branches anciennes se dressent
Comme des éclairs silencieux dessinés dans le ciel
Ils se tiennent là, me regardant passer
Quand j'atteins enfin le cœur du marais, je ne trouve plus le chemin
Aucun sentier vers la maison à découvrir, les arbres morts me fixent
Enfin, je prends ma hache
Lève le regard avec mépris
Des branches blanches, l'écorce grise qu'elle ronge, se fend
Je les abats dans la mousse verte, si humide
Des pieux puissants émergent du marécage, montrent leur forme
Une dernière flamme emplit mon corps, avec elle je construis ma maison pâle
Hache et homme, enfin repos, ici se dresse un château magnifique
Avec des tours de troncs éternels, durs, qui sont maintenant sortis de la tristesse du marais
Ici se dresse un château magnifique
Des troncs qui sont maintenant sortis de la tristesse du marais