Stjärnors Mjöd
Djupt i skogen fränder samlats
Mjöd av stjärnestoft vi bryggt
Runt mig alla festa, drömma
Denna syn jag aldrig glömma
I regnet jag såg den komma
Den steg så långsamt ur tjärnens djup
Ett vått ljud, suckande tungt
Spretande, knotig och grå
Alger och vatten, lera och slamm
Tjärnens smuts från vidundret rann
Det var kanske en fot, en extremitet
Som i mossan slappt då trampat
I skymning ett dussin ögon tändes
Ofattbar kyla dessa blickar spred
Formen ohygglig, en sanslös kontur
Dess gälar fladdra, i munnar det vina
Klagande sorgfyllt sin avbrutna dvala
En raspig ton från dess halsar steg
Alger och vatten, lera och slamm
Tjärnens smuts från vidundret rann
Förbannelser i dess läte kvida
I mina öron, i mina minnen de svida
Besten denna mig på flykt då tvingat
Jag löpte vilt genom skog och snår
Dess mardrömsläte i skuggor klingat
Gnolat, viskat, hånat mina sår
Slingrande armar överallt de räckas
Den mörka jätten endast jag sett
Skepnaden evigt mot stjärnor sträckas
Guden ur djupet och bortom allt vett
Alger och vatten, lera och slamm
Tjärnens smuts från vidundret rann
Kunde ej trotsa, rädslan då vann
Den natten jag sprang, jag sprang, jag sprang
Djupt i skogen fränder samlats
Mjöd av stjärnestoft vi bryggt
Runt mig alla festa, drömma
Denna syn jag aldrig glömma
Alger och vatten, lera och slamm
Tjärnens smuts från vidundret rann
Kunde ej trotsa, rädslan då vann
Den natten jag sprang, jag sprang, jag sprang
Hidromiel de las estrellas
Profundo en el bosque se han reunido los parientes
Hidromiel de polvo estelar hemos elaborado
A mi alrededor todos festejan, sueñan
Esta visión nunca olvidaré
En la lluvia la vi llegar
Emergió lentamente de lo profundo del estanque
Un sonido húmedo, suspirando pesadamente
Desgarbado, nudoso y gris
Algas y agua, barro y lodo
La suciedad del estanque se deslizaba desde la monstruosidad
Quizás fue un pie, una extremidad
Que al soltarse en el musgo había pisado
En el crepúsculo una docena de ojos se encendieron
Un frío incomprensible esparcían esas miradas
La forma horrenda, una contorno insensato
Sus branquias aletean, en sus bocas silban
Lamentando con tristeza su sueño interrumpido
Un tono áspero se elevó desde sus gargantas
Algas y agua, barro y lodo
La suciedad del estanque se deslizaba desde la monstruosidad
Maldiciones en su sonido chillaban
En mis oídos, en mis recuerdos arden
La bestia me obligó a huir
Corrí desenfrenadamente a través del bosque y la maleza
Su aterrador sonido resonaba en las sombras
Tarareaba, susurraba, se burlaba de mis heridas
Brazos serpentinos se extendían por todas partes
Solo he visto al oscuro gigante
La figura se extiende eternamente hacia las estrellas
El dios de las profundidades y más allá de toda razón
Algas y agua, barro y lodo
La suciedad del estanque se deslizaba desde la monstruosidad
No pude resistir, el miedo entonces venció
Esa noche corrí, corrí, corrí
Profundo en el bosque se han reunido los parientes
Hidromiel de polvo estelar hemos elaborado
A mi alrededor todos festejan, sueñan
Esta visión nunca olvidaré
Algas y agua, barro y lodo
La suciedad del estanque se deslizaba desde la monstruosidad
No pude resistir, el miedo entonces venció
Esa noche corrí, corrí, corrí