395px

Azul de invierno

Foghorn Lonesome

Winter Blue

Den som försvann när vägen tog slut
Jag var den som försvann när ljuset brann ut
Vilse i vinden som tog mig längre bort
Röda rosor med frost
Tomma ramar och rost

Mitt glömda hjärta glöder under isen
En ensam längtan
Försvunnen genom tiden

Jag minns värmen som om det vore igår
På dessa kinder spricker en frusen tår
Den tysta gråten år efter år
Kylan och väntan
Inget kommer, allt går

Can you hear me now?
I’m frozen because of you
Can you find me now?
I’m lost in winter blue

I can’t breathe in this cold and I don’t know where you’ve gone
I guess my foolish heart was wrong

Snön ligger stilla över åkern där vi en gång var yngre som en slöja över det som en gång var
Svarta arga trädtoppar i kontrast mot en isblå himmel som bländar allt
Vinden susar en bekant ton
Gamla röster ekar. Jag drar upp kragen igen
Det finns inga svar till mitt sökande
Det är tiden som tynger mig
Tårar sväljer mina ögon och hundratals minnen skär igenom mitt hjärta
Dom säger att varje snöflinga är lik ingen annan men ändå försvinner dom bort i mängden
Längtan är det enda jag har kvar. Det är vi två för alltid

Azul de invierno

El que desapareció cuando terminó el camino
Yo fui el que desapareció cuando la luz se apagó
Perdido en el viento que me llevó más lejos
Rosas rojas con escarcha
Marcos vacíos y óxido

Mi olvidado corazón resplandece bajo el hielo
Un anhelo solitario
Perdido en el tiempo

Recuerdo el calor como si fuera ayer
En estas mejillas una lágrima congelada estalla
El llanto tranquilo año tras año
El frío y la espera
Nada viene, todo va

¿Puedes oírme ahora?
Estoy congelado por tu culpa
¿Puedes encontrarme ahora?
Estoy perdido en el azul del invierno

No puedo respirar con este frío y no sé adónde has ido
Supongo que mi necio corazón estaba equivocado

La nieve yace todavía sobre el campo donde una vez éramos más jóvenes como un velo sobre lo que una vez fue
Árboles negros enojados en contraste con un cielo azul hielo que deslumbra todo
El viento se precipita un tono familiar
Las viejas voces se hacen eco. Voy a levantar el cuello otra vez
No hay respuestas a mi búsqueda
Es tiempo que me pesa
Las lágrimas tragan mis ojos y cientos de recuerdos recortan mi corazón
Dicen que cada copo de nieve es como ningún otro pero desaparecen en la multitud
El anhelo es lo único que me queda. Somos los dos para siempre

Escrita por: Eric Sparkwood