Skinnad
Slut era ögon
Vi är döda inuti
Våra högsta ambitioner vilar
Bara på att bli fulla och
Att innan tankarna I huvudet
Har ruttnat bort
Få någon som vill slita
Kläderna av ens kropp
Men jag går alltid obemärkt förbi
Och uppriktigt sagt så är jag
Rätt stolt över det
För alla runt omkring oss
Har tappat stinget
Och allting du älskar
Slukar bara dina pengar
Hur skinnade vi än är så
Ska vi göra allting värre
För det ligger en viss charm I
Att aldrig slutföra en enda sak
Men det är inte någonting
Någon vill kännas vid
Så mycket har jag begripit
Så mycket har jag fattat
Att all vår avsmak måste få ett syfte snart
Och att det då inte finns någonting bättre
Än en neurotisk yxman bland
Pseudointellektuella pundhuvuden som skriver journalistik
För sådan indignation griper mig
Och grabbar, visst börjar allt kännas
Gammalt nu?
För alla runt omkring oss
Har tappat stinget
Och allting du älskat
Slukar bara dina pengar
Hur skinnade vi än är så
Ska vi göra allting värre
För det ligger en viss charm I
Vår inskränkthet
Men det är sådana obetydliga saker
Som håller oss vid liv
Nej, vi saknar förmågan att glömma
Ett ständigt malande om vad vi kunde gjort
Nej, bortkastad talang är inget annat
Än en uppvisning av karaktär och stil
Det kan jag gå I God för
Desnulado
Cierra los ojos
Estamos muertos por dentro
Nuestras mayores ambiciones descansan
Sólo en emborracharme y
Que antes de los pensamientos En la cabeza
Se ha podrido
Consigue a alguien que quiera rasgar
La ropa del cuerpo
Pero siempre pasa desapercibido
Y francamente, soy
Muy orgulloso de ello
Para todos los que nos rodean
Ha perdido el aguijón
Y todo lo que amas
Sólo devora tu dinero
No importa cuan despellejados estemos tan
¿Vamos a empeorar las cosas?
Porque se encuentra un cierto encanto que
Nunca complete una sola cosa
Pero no es algo
Alguien quiere sentirse en
Eso lo he entendido
Tanto que he entendido
Que toda nuestra disgusto debe tener un propósito pronto
Y que entonces no hay nada mejor
Que un hombre neurótico hacha entre
Cabezas de libras pseudointelectuales que escriben periodismo
Porque tal indignación me atrapa
Y, amigos, todo empieza a sentirse
¿Viejo ahora?
Para todos los que nos rodean
Ha perdido el aguijón
Y todo lo que amabas
Sólo devora tu dinero
No importa cuan despellejados estemos tan
¿Vamos a empeorar las cosas?
Porque se encuentra un cierto encanto que
Nuestra estrechez
Pero son cosas tan insignificantes
Eso nos mantiene vivos
No, nos falta la capacidad de olvidar
Una constante molienda sobre lo que podríamos haber hecho
No, el talento desperdiciado no es otra cosa
Que una muestra de carácter y estilo
Puedo ir a Dios por eso