Karl XII
Där slog så stort ett hjärta, uti hans svenska barm
I glädje som i smärta, blott för det rätta varm
I med- och motgång lika, sin lyckas överman
Han kunde icke vika, blott falla kunde han
Se nattens stjärnor blossa på graven längesen
Och hundraårig mossa betäcker hjältens ben
Det härliga på jorden, förgänglig är dess lott
Hans minne uti Norden är snart en saga blott
Dock än till sagan lyssnar det gamla sagoland
Och Dvärgalåten tystnar mot resen efterhand
Än bor i Nordens lundar den höge anden kvar
Han är ej död, han blundar; hans blund ett sekel var
Böj, Svea, knä vid griften, din störste son göms där
Läs nötta minnesskriften, din hjältedikt hon är
Med blottat huvud stiger historien dit och lär
Och svenska äran viger sin segerfana där
Carlos XII
Donde un corazón tan grande latía, en su pecho sueco
En alegría como en dolor, solo por lo correcto ardiente
En la adversidad y la prosperidad por igual, su éxito superaba
No podía ceder, solo podía caer
Mira las estrellas de la noche brillar sobre la tumba hace mucho tiempo
Y el musgo centenario cubre los huesos del héroe
Lo maravilloso en la tierra, su destino es efímero
Su memoria en el Norte pronto será solo un cuento
Aún así, la vieja tierra de cuentos escucha
Y la canción de los enanos se apaga con el tiempo
Aún en los bosques del Norte, el espíritu elevado permanece
Él no está muerto, solo duerme; su sueño duró un siglo
Inclínate, Suecia, ante la tumba, tu hijo más grande yace allí
Lee la inscripción desgastada, es tu poema heroico
Con la cabeza descubierta, la historia sube allí y enseña
Y el honor sueco consagra su bandera de victoria allí