Sorgsen Ton
Med sorgsen ton jag sjunga vill
Om ett förfärligt under
Du som det hör märk noga till
Och minns det alla stunder
Vid Gibbau by vid Penne strand
I Pommern i det tyska land
sig denna saken händer
En fattig bonde bodde där
och barn han hade många
Som gjorde honom stort besvär
om bröd han nödgas gånga
Den äldsta dottern av sin far
samt mor och syskon avsked tar
och ger sig ut att tjäna
En tid därefter hände sig
att fadern hennes dödde
och modern som sig ömkelig
på käpp och krycka stödde
bad dottern som var tämligt rik
till graven hjälpa faderns lik
som barnslig plikt befaller
Hon svarte det går mig ej an
Ej för mig skuld det bringar
Begraven hur i vill och kan
Men jag mitt mynt ej skingrar
Hur jag går klädder var man ser
Stor sak vad grav man gubben ger
Ej därom någon sköter
Då hennes fru slik hårdhet såg
Hon mera ädelt tänkte
Hon var barmhärtig i sin håg
Hon mat och pengar skänkte
Dess fru gav henne tvenne bröd
att ge sin mor som led stor nöd
och sådan hjälp behövde
När hon ett stycke hade gått
och harmsen brödet burit
Sin frus barmhärtighet försmått
och argt på modern svurit
kom hon där vägen oren var
tänk vad för medel då hon tar
att fina skorna spara
Där fanns ej sten där fanns ej spång
varpå hon kunde kliva
Gå kring blev vägen alltför lång
ej vill hon smutsig bliva
Då lägger hon de bröden så
att hon på dem kund torrskodd gå
men straffet resan stäckte
Dess fötter fastnar genast kvar
då hon på brödet träder
På benen hon förgäves drar
hon bannar svär och hädar
Ty som en stor och jordfast sten
orörlig står ock hennes ben
i marken synes fasta
Hon ropar då jag usla barn
försmått min moder snälla
har själv mig snärjt i syndens garn
det får jag nu umgälla
Om hjälp hon tigger varje man
de bjuda till men ingen kan
dess fot från marken röra
Ej kunde hon de sista ord
med bruten röst framföra
förrän den eljest fasta jord
begynte sig att röra
Hon knäppte sina händer ihop
och sjönk så neder i en grop
som henne strax betäckte
I människor betänken er
högfärden låten fara
Och girigheten som man ser
är och en farlig snara
Låt pigans ofärd varna er
från synd och flärd allt mer och mer
och från högfärdig levnad
Tonos Melancólicos
Con tonos melancólicos quiero cantar
Sobre un terrible suceso
Tú que escuchas, presta atención
Y recuerda en todo momento
En el pueblo de Gibbau, en la costa de Penne
En Pomerania, en la tierra alemana
ocurre esta historia
Un pobre granjero vivía allí
y tenía muchos hijos
Que le causaban grandes problemas
al tener que buscar pan
La hija mayor de su padre
junto a su madre y hermanos se despiden
y salen a trabajar
Tiempo después sucedió
que su padre falleció
y la madre, que se apoyaba en un bastón
lloraba amargamente
pidió a la hija, que era bastante rica
ayudar a enterrar el cuerpo de su padre
como manda el deber infantil
Ella respondió que no es asunto mío
No me corresponde a mí traer culpa
Entierra como quieras y puedas
Pero yo no derrocharé mi dinero
Cómo me visto es lo que importa
Es importante qué tumba le den al viejo
Nadie se preocupa por eso
Cuando su esposa vio tanta dureza
Pensó en actuar de manera más noble
Ella era compasiva en su corazón
Le dio comida y dinero
La esposa le dio dos panes
para darle a su madre que sufría mucho
y necesitaba esa ayuda
Cuando había caminado un poco
y llevaba los panes con enojo
Despreció la compasión de su esposa
y maldijo a su madre enojada
llegó a un lugar donde el camino estaba sucio
piensa en qué hacer entonces
para salvar sus zapatos
No había piedra, no había puente
donde pudiera pisar
Caminar alrededor se hacía demasiado largo
no quería ensuciarse
Entonces puso los panes de tal manera
que pudiera caminar sobre ellos sin mojarse
pero el castigo la alcanzó en el viaje
Sus pies quedaron atrapados de inmediato
cuando pisó el pan
Intentó en vano liberar sus piernas
maldijo, juró y blasfemó
Porque como una gran y sólida roca
inmóviles también están sus piernas
parece que están firmemente en la tierra
Entonces grita ¡Oh, miserable de mí!
He despreciado a mi dulce madre
Me he enredado en la trampa del pecado
y ahora debo pagarlo
Pide ayuda a cada hombre
ellos ofrecen pero ninguno puede
mover su pie del suelo
No pudo pronunciar las últimas palabras
con voz quebrada
hasta que la tierra, que normalmente es firme
comenzó a moverse
Juntó sus manos
y se hundió en un agujero
que la cubrió de inmediato
Reflexionen, humanos
dejen de lado el orgullo
Y la avaricia que se ve
también es una trampa peligrosa
Que el infortunio de la joven les advierta
de pecados y lujos cada vez más
y de una vida orgullosa