Ebenholtz Café
Han lämnade huset klockan två
Mitt på dagen när ingen alls såg på
Bussen kom, han satte sig rak
På en tom plats längst där bak
Han tittade ut
På barn som lekte, skrattade och försvann
Han fick ett mail, ett namn han aldrig glömt
Han tvekade först, var hon bara någon han drömt
En sommarkväll så ljus och ljum
Visst fanns hon där i samma rum
Han tittade ut
Han såg hon dansade, skrattar och försvann
Han steg av bussen precis före tre
Och gick in på Ebenholtz Café
Bland kanel och sockerlag
Tog han några djupa andetag
Och lät det hända
Solen bländade, skrattade och försvann
Café Ébano
Él dejó la casa a las dos
En medio del día cuando nadie miraba
El autobús llegó, se sentó derecho
En un asiento vacío al final
Miraba afuera
A los niños jugando, riendo y desapareciendo
Recibió un correo, un nombre que nunca olvidó
Vaciló al principio, ¿era ella solo alguien con quien había soñado?
Una noche de verano tan clara y cálida
Seguramente ella estaba allí en la misma habitación
Miraba afuera
La veía bailar, reír y desaparecer
Bajó del autobús justo antes de las tres
Y entró al Café Ébano
Entre canela y almíbar
Tomó algunas respiraciones profundas
Y dejó que sucediera
El sol deslumbraba, reía y desaparecía