Vintern Doer
Jag vaknar av att en vårvind vänder bladen.
Solen står som ett rakblad på fasaden,
mitt emot mitt öppna fönster
och ingen annan syns till.
Tänk dej, stå i pyjamasen och se
kalla, kalla kristaller smält, smält ner.
För solen lyser utanför
och skuggor målar mönster
och vintern dör.
Det måste va' nå't som helt enkelt kom,
kanske teater känns det som.
Det är femton grader över noll,
min vän du är ännu en aktör
i vintern dör.
Tyst! Takt.
Vaktparaden?
Det är inte den vi hör,
det är dans i staden
och du står där
och vet inte hur man gör.
Du sitter fast, ensam.
Sist kvar.
Det är bara som det känns
när ingen annan människa syns till
och det är tyst så långt man minns.
Det är tungt,
det är sant att himlen finns,
min vän.
Det är bara nå'nting för.
Vintern dör.
El invierno muere
Me despierto con el viento de primavera girando las hojas.
El sol brilla como una cuchilla en la fachada,
frente a mi ventana abierta
y no se ve a nadie más.
Imagina, estar en pijama y ver
frías, frías cristales derritiéndose, derritiéndose.
Porque el sol brilla afuera
y las sombras pintan patrones
y el invierno muere.
Debe ser algo que simplemente llegó,
tal vez se siente como teatro.
Son quince grados sobre cero,
amigo, aún eres un actor
en el invierno que muere.
¡Silencio! Ritmo.
¿Desfile de guardias?
No es lo que escuchamos,
es baile en la ciudad
y tú estás ahí
sin saber qué hacer.
Estás atrapado, solo.
El último en pie.
Es simplemente como se siente
cuando no se ve a otra persona
y todo está tan callado como se recuerda.
Es pesado,
es cierto que el cielo existe,
amigo.
Es solo algo más.
El invierno muere.
Escrita por: Jakob Hellman