Boneta eta txapela
Igaran egün batez egin dügü erri;
Hortaz nahi deiziet eman zerbait berri:
Parisetik jin zaikü bidajez Phetiri,
Urthe bakhotx fortüna eginik üdüri.
-Agur, eta zertan hiz, Phetiri gaizua?
Ene haur-denborako Khantüko aizua!
Igaran dük ordünko denbora gozua,
Eta hi aberastü, ezpehiz zozua!
-Parisetik horra nük zien ikhustera,
Han untsa bizi gütük, adixkide Pierra
Hiaurrek ikhusten dük egin diat afera,
Txapela ezarri diat bürütik behera.
-Txapela badük bena arhin barnekua:
Nun ützi dük buneta Uxkal-Herrikua?
Txapel horrek eztereik edertzen kaskua:
Basta hederra gatik, asto dük astoa.
-Eztiak ez axolik laiduen batere!
Han ezagützen diat hanixko andere!
Itxürari so-ginez aberats bai ere
Ezkuntüren ahal nük, ez erran deüs ere.
-Arren, badük ideia hola ezkuntzeko?
Lagün franko bat banink Parisen sartzeko,
Aberats izan gabe, auher bizitzeko!
Aberats izan gabe, auher bizitzeko!
-Ez nük ez hi bezala lanian akhitzen;
Lan anplexagorik dük hirian agitzen.
Ene alde hasi nük Parisen bizitzen:
Arrüaren xokhuan oskien argitzen…
-Ofizio ederra oski-argizale:
Har ezak emaztia ziraje-saltzale.
Haurrak jinen zaitzaie gose-bazkazale:
Utzinen dük Parise ahal bezaiñ zalhe.
Ni ja nahi nük egon buneta kaskuan,
Ene sor-lekhü maite Uxkal-Herrikuan.
Ihurk e jakin-gabe zer düdan goguan,
Kobla zunbaiten huntzen süthondo-xokuan.
Boina y sombrero
Un día pasamos por el pueblo;
Por eso quiero dar algo nuevo:
Desde París nos llegó Phetiri,
Un año solo, la fortuna nos sonrió.
-Adiós, ¿y qué pasa, malvado Phetiri?
¡El azote de mi infancia en Cantón!
Pasó el tiempo de aquellos días felices,
Y tú te enriqueciste, sinvergüenza!
-Desde París nos fuimos a ver,
Allí vivimos, mi amigo Pierre y yo.
Ellos nos vieron hacer negocios,
Y pusieron el sombrero hacia abajo.
-El sombrero tiene su interior:
¿Dónde dejamos la boina de Uxkál-Herria?
Ese sombrero no deja de embellecer el casco:
Basta de alabanzas, el asno es asno.
-No me importa nada de lo que digas!
Allí conocí a muchas mujeres!
Con el dinero en la mano, rico también
Podemos hacer lo que queramos, sin decir nada.
-Entonces, ¿tenemos la idea de hacerlo así?
Un buen amigo para entrar en París,
¡Vivir sin ser rico, disfrutar de la vida!
¡Vivir sin ser rico, disfrutar de la vida!
-No nos gusta trabajar como tú;
En la ciudad encontramos un trabajo complejo.
Empecé a vivir en París:
La luz de la luna en el rincón del arroyo...
-Un hermoso oficio, iluminador:
Toma una esposa, vendedor de joyas.
Los niños te despertarán como un hambriento:
Dejaremos París, si es posible.
Yo quiero estar con la boina en la cabeza,
Mi querido lugar en Uxkál-Herria.
Suspiro sin saber qué quiero,
En el rincón de algunos versos ardientes.